"Smoke sauna sisterhood” är oavbrutet fascinerande. Frågan är om jag någonsin beskådat ett lika naket, intimt och förtroligt samtal, både bokstavligt och bildligt. Regissören Anna Hints ger oss tillgång till ett vanligtvis slutet kvinnorum ångande av reflektioner kring sexualitet, skönhetsideal, krav, förväntningar dejting, dick-pics, brist på känslomässig närhet till föräldrar och mycket mycket mer.
Samtalen forsar fram medan mer vatten hälls på bastuns heta stenar och svetten droppar från näsryggar, lår och bröst. Då och då avbryts bekännelserna för kalla dopp i den närbelägna sjön, eller om vintern i en isvak.
Hämningarna släpper i rökbastuns mörker och hetta. Kvinnorna samlas för att svettas ut nedärvd skuld och skam. De ömsom flamsar och delar med sig av sina mest smärtsamma livserfarenheter, inklusive abort, våldtäkt, sjukdomsbesked och ett dödfött barn.
Att se filmen, som gjort succé på filmfestivalen i Sundance och över hela världen, blir faktiskt lite som att bada bastu själv – i biosalongen.
Sedan 2014 finns den estländska rökbastu-ritualen med på Unescos lista över immateriella kulturarv, och är djupt rotad i den inhemska traditionen. Så tidigt som på 1200-talet badades här bastu året om, och bastun användes också bland annat som förlossningsrum. Att finna inre styrka via kvinnogemenskap verkar än i dag vara syftet för dem som oavsett årstid återvänder till den bruna bastustugan i skogsbrynet, med dess vedeldade kamin.
Varje bastuceremoni tar minst tre timmar, och en sällsam dynamik skapas mellan filmens kvinnor, medan de tvagar sina kroppar och piskar varandras hud med ruskor av björkris för att öka blodcirkulationen. Gemensamt skanderar de rytmiskt ”låt oss svettas ut all denna rädsla”, en ramsa som stegras till en besvärjelse, ett skrik.
De sjunger, lyssnar lyhört på varandra och räds inte att släppa fram frustration, ilska och smärta. Att regissören själv varit en del av rökbastu-kulturen sedan barnsben märks, och möjliggör för den förtrolighet åskådarna får ta del av. Anna Hints farmor var helare, själv sjunger regissören i bandet Trio Eeter och är övertygad om makten i de ord och besvärjelser, ”Loitsu”, som yttras i bastun. Sju år har det tagit henne att färdigställa sin inlevelsefulla skildring av bastubad som reningsritual. Resultatet är en djupt berörande hyllning till kvinnan, och hennes urkraft.
Att se filmen, som gjort succé på filmfestivalen i Sundance och över hela världen, blir faktiskt lite som att bada bastu själv – i biosalongen.
LÄS MER:Recension: ”The zone of interest” i regi av Jonathan Glazer
LÄS MER:Recension: ”När Sophia mötte Sylvain” i regi av Monia Chokri
LÄS MER:Recension: ”Dream scenario” i regi av Kristoffer Borgli
Titta också på:
”Sacred water” (Olivier Jourdain, 2016)
”Moms on fire” (Joanna Rytel, 2016)
”Det finns alltid en morgondag” (Paola Cortellesi, 2023)
Missa inga recensioner från GP Kultur
Nu kan du få alla våra filmrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Filmrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
