Nils Petter Löfstedts ”På Hvitfeldtska bodde vi” är en bra dokumentär om Göteborgskravallerna i juni 2001. Politiskt medvetna ungdomar hade samlats i Göteborg för att protesterna mot EU-toppmötet och mot USA:s president G W Bush, som var en av mötesdeltagarna.
Demonstrationerna, som skulle vara fredliga, urartade på grund av våldsbenägna aktivister. Polisen, som inte kunde hantera situationen, valde fel väg gång på gång. Alla förlorade.
Ämnesmässigt är ”Det omätbara” en helt annan typ av film. Inspirerad av sina numera pensionerade föräldrar och deras yrkesval i livet har Löfstedt dokumenterat verksamheten på arbetsplatser där personalens uppgift är att hjälpa människor som behöver hjälp. Fokus ligger på demensboenden, förskolor och hemtjänsten.
Nils Petter Löfstedts pappa är skeptiskt inställd till filmprojektet. ”Jag förstår inte vem som ska gå och titta på detta, men det är ju ditt problem” säger han, föga uppmuntrande, till sin son.
”Jag förstår inte vem som ska gå och titta på detta, men det är ju ditt problem” säger han, föga uppmuntrande, till sin son.
Nu visar det sig att ”Det omätbara” är en viktig dokumentär om vård och omsorg i dagens Sverige och om en så kallad ”tyst kunskap” som är svår att värdera, och definiera, men ändå nödvändig för att vården ska fungera. Det primära för Löfstedt är att lyfta fram yrkesgrupper som bär välfärden utan att göra så mycket väsen av sig.
De flesta av oss har inte en susning om de dagliga rutinerna på ett demensboende förrän någon av våra nära anhöriga hamnar på ett sådant hem. Då inser vi att personalen gör ett jättejobb.
Inom hemtjänsten brottas de anställda med stressframkallande scheman som gör att man kanske bara hinner stanna i tio minuter hos varje vårdtagare. Problemet skulle vara åtgärdat med mer personal, men det är ju inte personalen utan politikerna som fattar sådana beslut.
Om förskolorna plötsligt stängde skulle privatekonomin haverera för många heltidsarbetande föräldrar. Samhällsekonomin skulle inte må bra.
I filmen intervjuas en lång rad av anställda. Alla brinner för sina arbeten och pratar gärna om så mycket glädje en helt vanlig dag på jobbet kan ge, men de blundar inte för det faktum att arbetet kan vara slitsamt, lönen är dålig och risken för utbrändhet finns där hela tiden.
Det primära för Löfstedt är att lyfta fram yrkesgrupper som bär välfärden utan att göra så mycket väsen av sig.
Även några ämnesexperter får komma till tals, till exempel filosofen och författaren Jonna Bornemark som skrivit boken ”Det omätbaras renässans”. De rösterna tycker jag känns överflödiga. Vi i publiken kan dra våra egna slutsatser utan expertvägledning.
”Det omätbara” blir mer uttalat politisk när filmen börjar handla om Förskoleupproret. Det startades av två pedagoger i förskolan 2013. Rörelsen växte. Man gav sig ut på gatorna och krävde mer personal, mindre grupper och högre lön. Eftersom Förskoleupproret fortfarande är ute och demonstrerar kan man konstatera att utvecklingen framåt inte går i raketfart.
Påfallande många som arbetar inom vård och omsorg har invandrarbakgrund. Ahmed Alneaimi har varit undersköterska på ett demensboende i Malmö sedan 1995. Ahmed älskar sitt jobb. Han har lätt till skratt och har alltid roliga repliker på lager när han sitter och snackar med vårdtagarna.
Ahmeds kunskaper är hart när omöjliga att mäta. De är omätbara.
Fotnot: I samband med premiären av ”Det omätbara” arrangerar Hagabion en minifestival (8-11 november) med filmvisning, samtal och diskussioner. Bland gästerna märks regissören Gabriela Pichler (”Painkiller”, ”Äta, sova, dö” med mera), Ingmar Skoog, professor och Sveriges ledande forskare på åldrande, Annica Carlsson Bergdahl, kulturproducent samt olika representanter för Förskoleupproret och Hemtjänstupproret.
Läs mer på GP Kultur:
Titta också på:
”Hospital” (Frederick Wiseman, 1970)
”På Hvitfeldtska bodde vi” (Nils Petter Löfstedt, 2023)
”Så länge hjärtat slår” (Ella Lemhagen, 2024)
