Röntgenbilder av ett vanställt ansikte möter oss i introt till Aaron Schimbergs mörka samhällssatir om vår tids fixering vid skönhet. Här diskuteras inte minst faktumet att ett attraktiv utseende tycks ge avsevärda fördelar såväl i livet som i karriären.
När vi först möter huvudpersonen, Edward Lemuel (Sebastian Stan – just nu bioaktuell också som Donald Trump i ”The apprentice”) stönar han av smärta – något som tack och lov bara visar sig vara en skådespelarinsats. Uppdraget gäller en informationsfilm för kontorsanställda om hur du bäst hanterar kollegor med synbara kroppsliga defekter.
Själv har Edward kraftfulla missbildningar i ansiktet, liknande dem brittiske Joseph Merrick, mer känd som ”Elefantmannen”, föddes med.
Parallellt med att han söker jobb, och går på auditions där hans ansikte väcker avsmak, går Edward också till en medicinsk klinik där han erbjuds en tidigare oprövad mirakelmedicin. Biverkningarna är okända – men i bästa fall kan han bli botad och få ett mer ”normalt” utseende.
Premissen är närmast identisk med den i den hyllade kroppsskräckisen ”The substance”
Ett allt större, läckande hål i lägenhetens tak, samt en obesvarad förälskelse i en nyinflyttad granne vid namn Ingrid (Renate Reinsve), en aspirerande dramatiker, gör honom allt mer nedstämd. Ingen vill ha honom. Ingen vill ens se åt en sådan som han. Ett missfoster. Vad har han egentligen att förlora på att pröva medicinen?
Premissen är närmast identisk med den i den hyllade kroppsskräckisen ”The substance” – där Demi Moore, som bedagad Hollywoodstjärna, sprutar in ett okänt medel i sin kropp i hopp om att bli yngre och vackrare. Båda rollfigurerna är skådespelare. Båda får hantera de oväntade och obehagliga konsekvenserna av sitt handlande. Behandlingen spårar ur och utopin förvandlas till tragedi.
Vad säger det att två sedelärande filmsagor om skönhet och förfall får premiär nästan samtidigt? Plastikkirurgi är nu så mainstream – och skönhet ett så dyrköpt men åtråvärt kapital – att tematiken ingår som en självklar ingrediens i Hollywood-grytan. Drömfabriken har visserligen alltid varit besatt av yta och ungdom men konkurrerar nu innehållsmässigt med en massiv mängd skönhetsinfluencers och realityserier.
Som arbetsplats har Hollywood samtidigt alltid varit värst: ett avskräckande exempel på systematisk exkludering, ålderism och skönhetsfixering. Något som kritiserades under #metoo, och som nu alltså tycks generera nya typer av uppkäftiga berättelser.
För Edward upplöses snart det enda ansikte han känt i stora blodiga klumpar. Han får ett mer tvålfagert utseende – men på bekostnad av sin identitet.
För Edward upplöses snart det enda ansikte han känt i stora blodiga klumpar. Han får ett mer tvålfagert utseende – men på bekostnad av sin identitet. När vi möter honom i filmens andra akt har han blivit en framgångsrik fastighetsmäklare och kallar sig Guy Moratz. Ingen känner längre till hans förflutna. Samtidigt har Ingrid skrivit en pjäs om sin forne granne med defekt ansikte. Guy provspelar i en mask som är en kopia av hans gamla hud – och får rollen som Edward. Ingen på teatern anar att pjäsen bygger på hans eget liv. När Oswald (Adam Pearson) dyker upp under repetitionerna – med ett ansikte liknande det Edward nu själv blivit kvitt – ställs allt på sin spets.
Oswald, som tycks obrydd om sitt utseende, har ett självsäkert sätt, är populär, tar plats och får favörer. Snart har han manövrerat ut den mer neurotiske och ambivalente Guy/Edward – som blir besatt av att förfölja sin konkurrent och avundas hans framgång och lycka. Filmens grand final blir dock både överdriven och övertydlig.
På grund av sina många parallella spår blir den surrealistiska berättelsen onödigt ofokuserad. Ändå är det en välspelad och tänkvärd satir om förväntningar och besvikelser, kreativa processer, skapande och olika roller. Regissören Aaron Schimberg föddes själv med gomspalt och återkommer gärna tematiskt till utseendemässiga defekter, senast i ”Chained for life” (2019).
I ”A different man” testar han devisen ”skönhet kommer inifrån”. Perfekt ställs mot defekt, och det autentiska mot det artificiella. Konkurrensen är benhård, och slutsatsen blir att toleransen mot vår nästa väl sällan varit så låg som just nu.
Läs mer på GP Kultur:
Titta också på:
”The substance” (Coralie Fargeat, 2024)
”Elefantmannen” (David Lynch, 1980)
”Hålet” (Tsai Ming-liang, 1998)
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
