Det är som i en romantisk komedi av Hasse Ekman, en i färg, för himlen som syns mellan de spruckna molnen lyser blekt technicolorblå. Folkvagnar och mopeder, traktorer och cyklar pryder kanterna längs Danska vägen som en spretig bukett blommor av plåt och glas den här sommarförmiddagen. Liksom under alla mina gatuvandringar hittills är luften varm som i en bastuandning.
Danska vägen. Gatans namn sticker ut som ett av stadens besynnerligaste, åtminstone för den som inte har för vana att tillbringa helger och tidiga morgnar på Stadsbibliotekets avdelning för Göteborgiana. Det enda enhetliga med den väldiga gatan, som sträcker sig i en två kilometer lång halvcirkel mellan Örgryte gamla kyrka i söder och Redbergsplatsen i norr, verkar nämligen vara att den inte har någonting danskt i sig över huvud taget.
Påbörjar man som jag sin vandring från spårvagnshållplatsen vid Redbergslid och promenerar gatan nedåt, möts man av ett ständigt växande komplex av småbutiker och serveringar och nagelsalonger, en frisör, en pianostämmare Hjort och en grekisk-italiensk restaurang där två medelålders karlar – en i rutig basker och blåställ, en i vinröd träningsoverall – diskuterar någonting med yviga gester. Osteopater och florister finns här, servicebutiker också, och en designfirma, ett kafé, en sushibar, en möbelaffär och en optiker. Men ingenstans skådas något danskt konsulat, eller ens en gatulöparmeny med smörrebröd som förrätt. Inte heller tyder något på att det skulle bo överdrivet många danskar i området. Knepigt är vad det är!
För att förstå bakgrunden till namnet, behöver vi nog en kort historielektion:
Europa var en krutdurk under århundradena 1600-1700. Stormakten Sverige tycktes ständigt befinna sig i krig. När den känsligt placerade kuststaden Göteborg grundades vid Göta älv 1621, fann man det därför säkrast att bygga ordentliga befästningar runt den, med jordvallar, kanonbestyckade skansar, fördämningar och hela kittet.
Ville resenärer passera genom befästningarna blev de tvungna att betala en väl tilltagen tullavgift, vilket danska postryttare gärna slapp under sina regelbundna turer med meddelanden och penningtransporter till och från grannlandet Norge.
Som författaren Sören Skarback har påpekat i en av sina många lysande böcker om Göteborgs historia, kan det också ibland ha varit så att de förvägrades inträde, eller i mildare fall utsattes för visiteringar som upplevdes kränkande. Hur det än förhöll sig, fann de det billigare och bekvämare att istället rida gratisvägen öster om staden, genom Örgryte socken.
Visst kunde de vid Redbergsgrind behöva ge en slant till något lokalt busfrö för besväret att öppna leden åt dem (grinden blockerade på 1700-talet Danska vägen ungefär i höjd med området där Tåns kyrkogård ligger i dag), men hade ryttarna bråttom och var på dåligt humör löste en snärt med piskan och en dansk svordom uppgiften minst lika bra.
Sträckan döptes i folkmun till Danska vägen, liksom Anders Rebbas berömda värdshus vid nuvarande Redbergsplatsen snart kom att kallas Danska värdshuset, just på grund av denna täta genomströmning av kontinentalt folk. Krogens egentliga namn var för övrigt Reberg. Därför kallades backen som ledde upp till den för Rebergs lid. Stavningen förändrades med tiden till Redbergslid, den öppna ytan framför krogen blev
Redbergsplatsen, och berget bakom namngavs långt senare till Redberget.
Befästningarna runt Göteborg revs under 1800-talet, och 1911 jämnades också Danska värdshuset med marken. I närheten av den nu sedan länge försvunna grinden med busfröet brukade en kvinna vid namn Catharina Jönsdotter Berg sälja brännvin från sitt källarlager till förbipasserande ryttare; i dag, 200 år senare, är det istället glasskaféet Lejonet och Björnen som står för vederkvickelsen nära Tåns kyrkogård. Tiderna förändras.
Jag stannar upp vid trädgården utanför den palatsliknande villan Överås, där det finns ett ihåligt träd brett nog för en vuxen man att gömma sig i. Den fantasieggande frestelsen att krypa ner i gömman motstår jag för att istället kasta mig i gräset under kronans skugga. Det är fortfarande grisigt hett. Nästan som om det annars så oförutsägbara Göteborgsvädret ville ställa sig in hos reportern.
Octavia Carléns stadsguide för resande, först utgiven 1869, knarrar när jag orkar dra fram den ur väskan och slå upp den torra röda pärmen. Det är en munter läsning som snabbt friskar upp sinnena igen. Carlén har nämligen en känsla för det poetiska som man inte hittar hos reseskildrare på vår sida om sekelskiftet 1900.
”Natur och konst hafva här täflat”, skriver hon till exempel om Överås trädgård där jag nu sitter. ”[B]åda hafva segrat utan att besegra hvarandra, ty de åsyftade icke hvarandras underkufvande, endast det gemensamma målets uppnående: skönhet och harmoni på denna lilla fläck af jorden”.
Hon talar om Örgrytes förlorade paradis: Dicksons frukt- och växtodlingar. Danska vägen var redan vid anläggandet på 1700-talet naturskön där den ringlade sig genom ett glesbebyggt Örgryte med klättervänliga berg och porlande bäckar, och i dag fungerar den som en grön andningsficka mitt i den växande storstaden, mer lummig och vilsam ju längre söderut på vandringen man kommer. Men när miljonären James Jameson Dickson lät resa sitt sommarslott 1861, och sedan anlade den park och de växthus som Överås blev världsberömt för fram till att de stegvis monterades ned under 1900-talet, ja, då måste den här biten av vägen ha varit någonting så mycket mer. En Edens lustgård, inte minst för områdets fattiga nybyggare.
Bakom villan fanns i runda tal 8 000 planterade träd och buskar av olika sorter. Köksträdgården kunde ståta med 3 500 jordgubbs-, 250 krusbärs-, 80 vinbärs- och 50 hallonbuskplantor, och i varmhusen hittades bland annat 38 palmer och 130 ormbunkar. Därutöver, nämner Octavia Carlén, odlades rikligt med persikor, aprikoser, plommon, körsbär, finare päron- och äppelsorter, samt 200 exemplar av den exotiska frukten ananas, som man dock gav upp på redan efter tre år. I parken, som länge var öppen för allmänheten, stod en tempelliknande bur där besökare kunde se en familj ekorrar på nära håll, och i en damm intill simmade änder och svanar. Dessutom fanns här ett populärt hönshus. Trädgården finns i dag kvar bakom huset, men kraftigt decimerad.
Familjen Dicksons lyxiga fester för Göteborgssocieteten var Göteborgs och Örgrytes stora snackisar. Det restes stora tält över parken, musikerkårer anlitades och rikligt med förfriskningar bjöds; då och då fick festerna även kunglig strålglans när blivande regenterna Karl XV (kvinnotjusaren) och Oscar II (Strindberghataren) gästade Göteborg. Nu är trädgårdarna och växthusen försvunna, och huset som köptes 1923 av Metodistkyrkan ägs av den nybildade Equmeniakyrkan. De extravaganta kalasens tid, som fick göteborgarna att trollbundet samlas runt huset för att få en skymt av prinsarna och det fina folket, är sedan länge förbi – men själva byggnaden är i alla fall fortfarande pampig, och anmärkningsvärt välbevarad.
Det byggnadsverk vid vägen som bäst har stått emot tidens tand är dock utan tävlan den närliggande Örgryte gamla kyrka, vars äldsta delar uppfördes redan på 1200-talet. Enligt en gammal sägen återberättad av Göteborgsskildraren Carl Rudolf A:son Fredberg var det dock nära att den strök med i ett mycket tidigt skede av sin existens.
För åttahundra år sedan ska ingen mindre än Tor asaguden ha besökt trakten. När Odins son fick syn på Örgryte gamla kyrka, som då väl kort och gott kallades ”kyrkan”, blev åskans herre så bragd ur fattningen över att svenskarna övergivit sin gamla tro, att han steg upp på Valåsen en bit därifrån, placerade en enorm sten i sitt strumpeband, och sedermera slungade den mot byggnaden.
Eftersom det inte finns någon filmatisering av denna vår orts version av trojanska kriget, kan jag utan risk för att spoila någonting berätta att han missade.
Läs även Tobias Holmgrens texter om Andra Långgatan och Magasinsgatan.
Nästa gång: Västra Hamngatan.
