Denna hetta. Skjortkragen kunde lika gärna bestå av smält stearin. Till och med Jonas Alströmer, potatisbaronen vars staty på Lilla Torget sedan 1905 har varit dömd att stirra ut mot Ostindiska kompaniets gamla hus – på motsatt sida Stora Hamnkanalen – är blank om pannan i dag.
Det finns en gammal skröna som berättas om bronsgubben: När nattvandrare på väg hem från krogen passerar honom, kan det hända att han ogillande stöter med käppen i backen. Men nu är det för varmt i metallhosorna för att Alströmer ska orka göra någonting alls.
Jag går lite fortare än planerat mot Magasinsgatans öppning, fast besluten att komma undan solen. I passagen mellan byggnaderna, en ingång så oannonserad att man kunde tro den för en simpel gränd, vilar skugga.
Magasinsgatan har blivit en del i den svenska kulturhistorien genom lyrikens kraft. Det finns nämligen en Göteborgsson som har starka band till den här platsen; en vars texter om explosiva kärleksrus och kvävande hjärtesorg har orsakat många tårar, särskilt hos den yngre publiken. Ja, ja. Ja. Jag talar, naturligtvis, om förromantikern Bengt Lidner.
Vad? Jaså han. Ullevikillen. Nej, Bengt var före. Och den som trodde att Broder Daniel var först med att göra den göteborgska kulturen synonym med hjärtekval och det som i modernt språk kallas ”emo”, har inte läst sin Grefvinnan Spastaras död ordentligt.
En bit in på gatan går det att finna spår av Lidner. Men för att göra det krävs förkunskap, eller mycket speciella omständigheter.
Vilka omständigheter då, kanske ni undrar. Och jag ska förklara.
Under åren då jag undervisade i svenska språket på en av Göteborgs gymnasieskolor, hände det att jag såg mina elever ute på stan. Allra oftast hälsade de och betedde sig hyggligt. En elev gjorde sig dock så rejäla ansträngningar att slippa mötas, att det för evigt har etsat sig fast i mitt minne.
Metoden var den att hon stirrade rätt upp i luften, som hade hon sett en zeppelinare, en rovfalk eller en stålman där uppe i skyn, allt medan hon fortsatte att gå. Hon gled med blicken längs husfasaderna, och, när hon passerade mig, roterade hon och backade sista biten – nu med blicken åt det håll hon kommit. Jag blev förundrad men skonade henne och gick undan. Så sällskapssjuk var jag ändå inte.
Hade det här inträffat vid Magasinsgatan 7 i närheten av makarna Tods plats, framför den fjällsportsbutik som nu huserar där, är möjligheten stor att hon skulle ha lagt märke till skylten högt uppe på en av väggarna. Med tanke på min utmärkta undervisning kunde hon också ha vetat ett och annat om personen den hedrade.
Jag går fram, sträcker på nacken och kisar.
Japp. "Skalden Bengt Lidner föddes den 16 mars 1757 i ett hus på denna tomt", står det fortfarande där att läsa, men bara för otacksamma elever, uppmärksamma dagdrömmare och trägna fågelskådare. På Magasinsgatan tittar väl de flesta andra hellre i skyltfönster eller ner i tallrikar.
I stadens tidiga historia, då den holländske kanalmästaren Jan Arents med stor sannolikhet bosatte sig i kvarteret och blev inspirationskälla till Magasinsgatans första namn Arentsgatan, kunde de också ha tittat på ekorrar. Då täcktes nämligen Lilla och Stora Otterhällan av ekskog, närmare bestämt av 1 934 friska träd, i vars grönska proppmätta dagsarbetare kan ha tyckt om att sträcka ut sig efter att ha fyllt magen med gott öl och sill från något av gatans alla matställen. Magasinsgatan har varit en favoritplats för göteborgarna att smörja kråset på ända sedan 1600-talet, och många är de berömda restauranger som genom seklen haft sina lokaler just här; dessutom fanns tidigt en utmärkt fiskmarknad vid Lilla Torget.
Det är så himla långt till Artilleristallarna och gatans sista sträckning från Grönsakstorget till Vallgraven att jag vänder efter Lidners plakett och slår mig ner på en av uteserveringarna som ligger i relativ skugga. Här beställer jag en tjeckisk öl – alkoholfri förstås, jag vill inte få Alströmers ande på mig – och låter isbitarna och den allt svalare luften omkring mig dämpa min puls. Till och med ljudet är svalkande, det ihåliga klirrandet av halvsmält is mot glas.
Nära hamnkanalen och Kämpebron är Magasinsgatan en dold ficka och en bakgata. Det är stundom så stilla att jag kan höra vindens vyssjande när den av en händelse slutar drämma till Wijkska husets väggar och hittar sin väg in. Tystnaden bryts bara av pipandet från ett lastbilsflak, en EU-moped som tuffar förbi, och ett tågluffande äkta par som söker en sushirestaurang (”bara de har gaffel”, säger tjejen – det vilar ett ultimatum i tonen). Folket svänger behagfullt med armarna när de går här, som trasiga vindkraftverk i stiltje.
Ju närmare man kommer shoppingstråket Kungsgatan, desto oroligare blir dock ljudbilden, och desto mer jäktade verkar människorna. Alla har minst ett ärende för mycket för att vara riktigt lyckliga där storstaden gör sig påmind. Spårvagnens skramlande och larmet från de stora butikskedjorna runt Domkyrkan, en Alesso-remix som dånar ut från en klädesaffär, och det dröjer några meter till Artilleristallarnas lugna parentes av fika och korvtruckar innan man återigen kan känna sig trygg och dold.
Tanken har slagit mig tidigare, men nu ser jag också till att få ner den i anteckningsblocket: Det här att Magasinsgatan är två städer i en. Förut hade den till och med flera namn.
På grund av ekskogens placering fick Arentsgatan i folkmun heta Gatan vid skogen, eller Allmenningsgatan efter stigen Allmänningen som gick mellan träden. Att gator hade fler än ett namn var på den tiden inget märkvärdigt. Liksom i de flesta andra europeiska städer kom gatuskyltar i användning först på 1700-talet, och i början av 1600-talet var Göteborg dessutom så litet att det sällan var nödvändigt att ange någon egentlig adress. Alla kände varandra, och ville man väcka sin skogssovande arbetskamrat fanns han på ropavstånd.
För att mota förvirringen som kunde uppstå i takt med att staden växte, skickade stadens myndigheter ändå till sist ut ett påbud 1666 där många av gatornas namn fastlogs. Arentsgatan blev Magasinsgatan, efter det magasin (nedbrunnet i stora stadsbranden 1804) som byggts på platsen och där inskattat spannmål förvarades.
På senare år har stråket främst förknippats med fika, trendiga secondhandbutiker och indiepop, varav det sistnämnda är det som gett gatan berömmelse utanför de göteborgska gränserna, ja, faktiskt ända upp till min barndomsstad Kiruna, där Håkan Hellströms skivor också såldes. Genren med de spretiga gitarrerna kom fulkomligen explodera i Göteborg, och Magasinsgatan blev ett av dess nav.
Broder Daniel hade sin första spelning på en av gatans klubbar, och Hellströms melankoliske pophjälte ”gick ner sig” inför en ungdomskärlek ”så vacker att Sinatra skulle ha fallit” vid dens fötter (Magasinsgatan, från albumet Ett kolikbarns bekännelser, 2005). En textrad som kunde ha skrivits av den kärlekskranke Lidner 200 år tidigare, om han bara känt till Sinatra.
Nyligen fick Broder Daniel sitt eget minnesmärke när två lokala konstnärer reste den omtalade ”Spela Shoreline”-stenen på en betydligt synligare hedersplats i Slottsskogen.
Det dröjde bara någon månad innan vandaler välte den, ytterligare två till det att någon slet bort dess tavla.
När Håkan Hellström i framtiden föräras en plakett, om det nu inte blir en staty bredvid Ingo till slut, tror jag att en anspråkslös skylt modell Lidner på Magasinsgatan skulle vara att föredra trots allt.
