Kruxet med Andra Långgatan? Den är inte speciellt lång.
Tanken slår mig när jag vandrar sträckan Masthuggstorget – Järntorget, en promenad som bara tar sex minuter, generöst räknat. Åh så turisterna måste hånle!
Det är en klarblå men kylig vårdag av det slag vi sett alltför många av, en sådan där ett enda samvetslöst moln täcker solen, hotar övervattnade citrusplantor hemma i lägenheten och får landets blyga sommargyllingar att bli ännu skyggare. Ett utdraget slöseri på himmel, rent ut sagt, och en retsam försmak på sommarfärgerna.
Vid öppningen mot Järntorget står något på tok. Den fula, turkosa porrbutiken har trängts ut från gatubilden av ett polerat varuhus i NK-modell; en stilren fasad som signalerar modernitet och fräschör, två ord som får göteborgarna att kröka rygg när det används om deras Långgator, och min reaktion, den blir ungefär densamma. Den första gata man lär sig namnet på som nyinflyttad är trots allt Andra Långgatan, och kärlekshistorien med Göteborg börjar undantagslöst här. Så är det för studenterna på Kelly’s i dag – så var det för mig 2004.
Bister vänder jag om och går västerut igen.
Det här med att döpa gatorna efter sina egenskaper är en hävdvunnen tradition. I Stockholm, berättar Carl Sigfrid Lindstams utmärkta lilla bok Göteborgs gatunamn, fanns tidigare Trebackarlånggatan vars beteckning rymde både en geografisk illustration och en färdbeskrivning. Göteborgs stad var mindre roliga och nöjde sig med konstaterandet att gatan som jag nu går på är den andra av fem liknande i området (den femte Långgatan döptes sedermera om till Plantagegatan), och att den pågår ett längre tag.
Vilket den alltså inte gör. Inte om man ska vara noga.
Långgatorna döptes på 1860-talet, men i nästan ett halvt århundrade kallades de i folkmun fortfarande för sina ursprungliga namn Smala wägen (Första Långgatan) och Breda wägen (närmast motsvarande Andra långgatan) – kanske för att 1800-talets flanörer hyste liknande invändningar.
Namnet Breda wägen var dessutom synnerligen välpassande. Inte bara för att den verkligen var bred, utan också i en rent biblisk bemärkelse. På 1700- och 1800-talen fanns här nämligen massvis med krogar av godtagbar och allra uslaste standard (göteborgshistorikern Sören Skarback) där hamnarbetare och besökande sjöbusar kunde idka skörlevnad, och gäster som kom utomsocknes ifrån råddes att inte ge sig in mot Göteborg utan istället följa Breda wägen västerut. Ju längre från vallgraven, desto billigare priser sades det.
När jag på en reklamsajt för stadens olika klubbar läser att man för en ganska tilltagen entréavgift som inte passar studenten kommer in på Avenyns eget Stureplan, stans kanske flådigaste ställe – formuleringar som får mig att vilja söka virkningskurser på ABF – leker jag med tanken att inte mycket har förändrats sedan sjöbusarnas dagar. I alla fall inte vad gäller det mest grundläggande. I alla fall inte hittills.
– Jag brukade komma hit en gång i veckan när jag hade mer tid, säger mannen. Synd att de får svårt att överleva. Den nya generationen köper fan inga skivor.
Vi står i en skivhandel på Andra Långgatan och pratar om Beach Boys. De är mannens hjältar, har alltid varit, och att han kunde skriva feta böcker i Pet Sounds-kuriosa är jag numera övertygad om. Jag lär mig varför den restaurerade Smile som släpptes för ett par år sedan är överlägsen Brian Wilsons försök att på egen hand återskapa det förlorade albumet, jag lär mig att sektledaren Charles Manson har skrivit en låt till Brians bror, och jag lär mig att mannen tidigare i år behövde beställa en vansinnigt dyr skiva från Storbritannien bara för att få tag på originalversionen av doo-wop-låten I’m so young som Beach Boys gjorde en cover på 1965.
Fanns den inte på Spotify undrar jag och han skakar på huvudet. En så ung fråga. Konto på någon strömmingstjänst har han aldrig tecknat, kommer aldrig att göra.
– Filerna på datorn kanske återger fem procent av ljudet medan cd:n når upp till femton. Det är inte perfekt men tillräckligt bra. I min ålder börjar hörseln ändå avta.
Mannen ser sig omkring, bläddrar i Paul Simon-facket, tar några andra S-fack när han ändå är där. Till skillnad från många skivnostalgiker föredrar han cd framför vinyl. Han är över 60, flyttade från Småland till Masthugget på 1970-talet och har inte ett hipsterben i kroppen. Ur butikens högtalare strömmar soundtracket till filmen Subway, tidsfärgad axelvaddsfunk med ett skönt elektriskt sugljud på basen.
– Jag önskar att de skulle få ha öppet här ett tag till, säger mannen. De som äger det här är nog nördar som i High Fidelity. Hoppas att de kan hålla stånd.
Mot vad?
– Strömningstjänsterna. Och bostadsrätterna, de dyra butikerna. Köpcentren. Det var sunkigare här förr. Jag vet inte riktigt varför, men jag gillade det mer.
Han är inte ensam. På bloggar, webbforum och i nöjesbilagor vädras samma farhåga: Att den ruffiga stenstaden Andra Långgatan, denna mest kontinentala del av Göteborg med spontana gatufester och flödande öltappar, ska H&M-ifieras och ätas upp av en svällande innerstad; den spruckna stenen ersättas av svarta glas, och syltorna som har fem ostsorter samtidigt uppå pizzan utmanövreras av flotta temarestauranger som sms:ar kunderna när ölen är upphälld.
Utan att vare sig ta ställning mot nya och spännande affärsidéer i sig, eller för porrklubbarna och monsterpizzorna i sig, är det i alla fall lätt att se hur göteborgarnas rädsla har täckning i verkligheten. Långgatorna är i dag bostadsrättskomplex, med betydligt konstigare ölsorter i sina barkylar än för tio år sedan. Det är ett faktum.
Brittiska författaren Terry Pratchett, min första allvarliga läsförälskelse, skriver om magiska butiker som hittas på vältrafikerade gator. Man går in, finner de besynnerligaste saker – mekaniska apor, en hög hatt med ett litet glasfönster upptill; ett strykjärn som visslar – och lovar sig själv att söka sig dit igen när man har mer pengar och ett bättre hum om vad man behöver. Dagen efter kan man dock för allt i världen inte hitta affären. Det är som om den aldrig funnits.
Idén till dessa mystiska inrättningar måste ha kommit till Pratchett när han vandrade längs en London-motsvarighet till Andra Långgatan. På vårt lokala stråk har jag genom åren hittat kobratelefoner i nyskick, en Sigmund Freud-actionfigur, samt två rätt kassa men supersällsynta bootlegskivor med japanska konstmusikern Keigo Oyamada. När jag senare återvänt för att gräva mer i myllan, är lokalerna tomma.
Tyvärr har magi ingenting med ärendet att skaffa. Verkningsmedlen heter istället a) hetsig Göteborgsanda, och b) gentrifiering. Trots att Andra Långgatan omgärdas av hyresdämpare vid båda mynningarna, ett namn som kulturgeografen Joakim Forsemalm använder om porrbutikerna och strippklubbarna, går de små näringsidkarna åt som salta pinnar på en förfest när köpstarka medelklassbeatniks väller in. Och det spås bli ännu tuffare framöver, ännu dyrare framgent.
När jag återigen hamnar vid Långgatans östra ände under min vandring, stannar jag framför den nya och fräscha (hu!) varuhusfasaden. Porrbutiken saknas nog av få, det är sant, men den höll i alla fall nere hyrorna, och det som ersatte den kunde gott ha fått vara någonting som bättre passade långgatans brokighet. Inte detta … neutrum.
Jag tar ett foto och skickar till en bekant, skriver någonting i stil med att domedagen är nära, att här är Avenyns första riktigt synliga tugga – den oskarpa metaforen ursäktad eftersom jag har jobbat hårt i dag och är orolig för min citrusplanta.
Svaret kommer direkt:Pucko.
Min bekant vet nämligen, bestämt, att det nya okända varuhuset ÄR porrbutiken, och en vän med kontakter har intygat att allt är förändrat på insidan också. Till och med runkbåsen är borta.
Jag sneglar in genom glasdörrarna och ser att hon har rätt; där inne vilar rosa dildosar på snövita hyllor.
Med ens genomlider jag en sådan där obekväm stund då jag varken är nöjd eller missbelåten över ett betydelsefullt besked.
Hyresdämparen, bastionen mot öst, står kvar, vilket borde glädja alla gatubildsnostalgiker inklusive mig själv. Men att den anpassat sin estetik till den kundkrets som gillar blanka ytor, vita väggar och typsnittet Helvetica? Det kan inte ses som annat än ett illavarslande tecken.
Ingen av långgatorna är speciellt lång, funderar jag igen innan elvan för mig hemåt. Det krävs inte många poleringar, inte många alls, för att de ska börja skimra nytt, blankt och flådigt som de stureplanska isslotten eller Avenyns nya dansgolv för bättre bemedlade.
En dyster tanke som inte ens den plötsligt framtittande solen kan värma bort.
