Storfilmen ”Barbie” gjorde avtryck i fjol – med sin lekfulla, ceriserosa kärleksförklaring till starka kvinnor som lämnar en passiv docktillvaro bakom sig och i stället utmanar patriarkatet.
Verkligheten tycks tyvärr vara en helt annan.
I augusti i år kom doktor Stacy L Smith och Annenberg inculsion initiatives forskningsrapport, där de granskat 1 700 populära filmer åren 2007 till 2023 ur ett jämställdhetsperspektiv. Resultatet visar på en sjunkande andel flickor och kvinnor i ledande filmroller. Av de 100 mest inkomstbringande filmerna förra året hade bara tre dessutom en kvinna över 45 år i huvudrollen eller i en ledande biroll. Något som är i paritet med hur det sett ut från 2007 och framåt.
Filmhöstens sylvassa kroppsskräckis ”The substance” sätter fingret på detta och utmanar Hollywoods ålderism, sexism och utseendefixering – med en strålande Demi Moore, 60 plus, i huvudrollen.
Strax därefter hade Aaron Schimbergs mörka satir ”A different man” svensk premiär. Den vanställde huvudpersonen Edward får där ett tvålfagert utseende på bekostnad av sin identitet. Sebastian Stan – under året även sevärd som Donald Trump i ”The apprentice”– gör en utmärkt insats i huvudrollen.
Två sedelärande sagor som visar hur drömmen om det perfekta jaget blir en mardröm. Sensmoralen är tydlig: ingen mirakelmedicin kommer utan biverkningar. Filmerna argumenterar för att den skönhetshets vi upplever i dag är ett symptom på ett sjukt samhälle, där vi tvingas ta till allt mer extrema metoder för att överhuvudtaget passa in.
Årets tio bästa utländska filmer:
1. ”The zone of interest” (Regi: Jonathan Glazer)
2. ”Poor things” (Regi: Yorgos Lantimos)
3. ”The substance” (Regi: Coralie Fargeat)
4. ”Perfect days” (Regi: Wim Wenders)
5. ”Anora” (Regi: Sean Baker)
6. ”The Holdovers” (Regi: Alexander Payne)
7. ”All of us strangers” (Regi: Andrew Haigh)
8. ”The room next door” (Regi: Pedro Almodóvar)
9. ”The apprentice” (Regi: Ali Abbasi)
10. ”Green border” (Regi: Agnieszka Holland)
Redan i början av året kom Yorgos Lanthimos mästerliga ”Poor things”, en surrealistisk uppgörelse med den västerländska historiens alla omnipotenta vetenskapsmän, de som använt sin makt för att kontrollera och manipulera kvinnor – och deras kroppar.
Trenden är tydlig: filmskaparna tar hjälp av nattsvart satir och skruvande överdrifter för att diskutera ett allt mer oroväckande samhällsklimat – där fundamentalism, övertro på excentriska innovatörer och anti-demokratiska tendenser grasserar.
Samtidigt kryper skönhetshetsen ner i åldrarna, och barn under 13 år lägger allt mer pengar på sitt utseende och på att köpa dyra smink.- och hudvårdsprodukter.

Brist på empati och medmänsklighet är tydliga teman under filmåret som gått. Starkast berördes jag av ”The zone of interest” – Jonathan Glazers gestaltning av Förintelsens skoningslösa ondska. I filmen ser vi den nazistiske lägerkommendanten Rudolf Höss, hustrun Hedwig (utmärkt spelad av Sandra Hüller) och barnen leva ett idylliskt villaliv ett stenkast från Auschwitz. Askflagor från kremeringsugnarna lägger sig i ett tunt lager över trädgårdens pittoreska rosenbuskar. Vidriga ljud når över stenmuren – men andras lidande tycks inte bekomma familjemedlemmarna det minsta.
Fascistisk grymhet av mer samtida slag gestaltas starkt i Agnieszka Hollands nattsvarta migrantepos ”Green border”. Dramat, vars udd riktas mot Belarus diktator Lukasjenko, utspelar sig i skogarna mellan Belarus och Polen. Gränsvakternas och polisens vidriga beteende mot de migranter som passerar är brutalt och ytterst svårsmält.
Årets fem bästa svenska filmer:
1. ”Hypnosen” (Regi: Ernst De Geer)
2. ”Bröderna Andersson” (Regi: Johanna Bernhardson)
3. ”Passage” (Regi: Levan Akin)
4. ”Israel Palestina på svensk tv 1958 till 1989” (Regi: Göran Hugo Olsson)
5. ”Så länge hjärtat kan slå” (Regi: Ella Lemhagen)
Årets mest svidande flopp var Francis Ford Coppolas ”Megalopolis” medan italienska Paolo Cortellesi gjorde braksuccé med sin originella politiska komedi om hustrumisshandel ”Det finns alltid en morgondag”.
Film-musikalen gjorde storskalig comeback med ”Joker”-uppföljaren ”Folie à deux” (galenskap för två) och ”Wicked” – två påkostade storfilmer som inte riktigt levde upp till förväntningarna. I stället kom ”Wicked”-debatten att domineras av inlägg om Ariana Grande och Cynthia Erivo, filmstjärnornas utseende och låga vikt.
I ”The apprentice” skildras Trumps väg mot makten, hur han lär sig att bli en garanterat oempatisk ”killer” som ska utplåna allt motstånd. Trots sin omvittnade ”Grab ’em by the pussy”-attityd blev han omvald till president i USA.
Guldpalmsvinnaren ”Anora” kretsar kring en odräglig rysk oligarkson som hög på ketamin fullständigt hänsynslöst konsumerar andra människor. Bland dem även strippan Ani som han gifter sig med i Las Vegas.
Budskapet att bry sig om främlingen och att ”älska din nästa som dig själv” tycks väldigt långt borta filmåret 2024. Den ende som verkade något sånär tillfreds med sitt liv var faktiskt den japanske toalettstädaren i Wim Wenders underbara film ”Perfect days”.




