En vecka av digital filmfestival har passerat och intrycken är många. Längtan efter mingel i Drakens övre foajé och annat biografhäng har varit svårbemästrad.
Jag saknar filmsamtal non stop och tillresta vänner från andra städer och länder. Ändå är årets hårt curerade filmprogram synnerligen lättillgängligt från tv-soffan. Och sällan har det varit så hög nivå på bidragen den nordiska filmpristävlingen, där vinnaren blir en miljon rikare.
Frigörelse framstår som det stora temat i årets tävling som avgörs på lördag. Att tillåta sig att ”tappa kontrollen” för att återfå den. Att vända de klaustrofobiska, macho-miljöerna ryggen och gå sin egen väg.
Skoningslöst och rått
I ”Tove” ser vi Tove Jansson frigöra sig från konventionerna och bejaka sin lust – till konsten och livet. Kulturarbetaren Gritt kämpar i mer obeveklig motvind för att slå sig in i branschen, i norska filmen med samma namn. Laura, som bytt namn till Irina, kommer motvilligt hem till sin brors bröllop i starka dansk debuten ”Persona non grata”. Inom loppet av några dagar har hon gjort upp både med plågoandar i sitt förflutna, och med storstadens konstlade kulturelit.
20-åriga Bella kommer till Los Angeles för att bli porrstjärna i ”Pleasure”. Skoningslöst och rått visas där unga kvinnors minimala manöverutrymme i en värld av manlig dominans.
Fitnessinfluencern Sylwia är kändis på nätet, något som känns allt mer kvävande ju mer vi ser av filmen ”Sweat”. Fotbollsproffset Martin är sexton år och ensam i Milano när han utsätts för pennalism i ”Tigrar”.
Och i danska filmsuccén ”En runda till” ökar kvartetten lärare successivt sin promillehalt, i ett försök att undfly tristessen och känna livet i varje ven.
Priset du får betala
En del har rasat över svårigheten att hinna se filmerna innan de, efter 24 timmar, ersätts av andra, men nu är ju festivalen ingen streamingtjänst. Så ombytligheten, och tempot, är priset som du får betala för att kunna skapa fejkad ”festivalkänsla” i din dator – eller på din tv.
Jag tittar in hos akutsjuksköterskan Lisa Enroth på Hamneskär, följer hennes videoblogg. Ser henne vandra över mossbelupna, frostiga stenar, och fånga solen vid horisonten i sin kamera. Ensam i fyren Pater Noster ser hon bland annat den tyska kärlekstragedin ”Undine”, och suktar efter kramar. En känsla vi nog är många som kan relatera till. Just den otvungna fysiska närheten i filmer inspelade innan pandemin, hur påtaglig den känns nu. Och hur snabbt vårt beteende redan hunnit ändras.
Brittiske fotografen Alistair Morrison ägnar sin fängslande ”Time to Paus” åt att försöka fånga vardagslivet under pandemin. En dokumentär som för en stund fick världen att krympa och mellanlanda i mitt vardagsrum.
Alla små digitala hälsningar från filmskaparna, som i år inte kan vara på plats, skapar någon sorts intima mini-förfilmer inför varje visning. Dem kommer jag nog faktiskt att sakna nästa år, när festivalen förhoppningsvis åter antar en mer igenkännbar fysisk form.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
