I slutet av den här månaden går gaysajten Qruiser i graven. Detta efter 25 års tjänst som regnbågsfärgad föregångare till vår tids sociala medier, lika mycket en dejtingtjänst som mötesplats.
Den som söker symboliken i Qruisers frånfälle behöver inte leta länge. Tiden har sprungit ifrån den. I den epok vi nu inträtt i har den här sortens reservat för minoriteter å ena sidan ofta utmålats som en kvardröjande egendomlighet från det förflutna – i den påstått sköna nya jämlika världen är vi ju alla bröder och systrar. Varför ska man bry sig om sexuella etiketter då?
Till skillnad från ordet ”woke” har dock Qruiser faktiskt betytt någonting.
Å andra sidan har den här sortens sajter och mötesplatser minst lika ofta misstänkliggjorts – gärna nedkladdade med behändiga och stigmatiserande begrepp som ”identitetspolitik”. Eller ”woke”, detta geniala paraplybegrepp som aldrig behöver konkretiseras och därför ständigt skiftar betydelse. Och under vilket de flesta störningsmoment för konservativa debattörer numera kan inordnas: hbtq, feminism, antirasism.
Till skillnad från ordet ”woke” har dock Qruiser faktiskt betytt någonting. Under ett par år i början av 00-talet var det en av de roligaste platserna på det svenska internet. Samt betydligt mer än den ordinära dejtingsajt för hbtq-personer som den ibland utmålades som.
Missförstå mig rätt. Både samkönat dejtande och amorösa kontakter är i allra högsta grad både politiskt relevanta och betydelsebärande. Men i millennieskiftets Sverige var avståndet mellan centrum och periferi betydligt större än det är i dag, inte minst för unga hbtq-personer som växte upp på ställen utan vare sig RFSL-lokal eller andra kontaktmöjligheter med jämnåriga queers. Att det avståndet minskades genom att knyta samman hbtq-personer var en aktivistisk välgärning.
Men det roliga med Qruiser – och liknande sajter från samma tid, som Sylvester och Sylvia – var att de samtidigt erbjöd en plats för möten, samtal och debatt. Inte sällan tedde sig dess olika forum som ett slags laboratorier för queer självdefinition, identitetsexperiment och idéutveckling. Och kan därför ses som de första utpräglade och lyckade exemplen på en digital, queer offentlighet.
På Qruiser samlades, under ett par politiskt definierande år, bögar, flator och transpersoner i alla åldrar, från alla delar av landet och av alla politiska kulörer. Var man inte där för att knyta kontakter eller kryssa runt bland de olika profilsidorna kunde man kasta sig in i de politiska, existentiella eller bara allmänt skvallriga samtalen i gyttret av klubbar och forum.
På Qruiser samlades, under ett par politiskt definierande år, bögar, flator och transpersoner i alla åldrar, från alla delar av landet och av alla politiska kulörer.
För det var där Qruiser var som allra bäst. I en tid som befann sig mitt i ett modernt genombrott – och där fördomar, diskriminering och juridiska inskränkningar för hbtq-personer befann sig under omförhandling – blev forumen på sajten ofta en plats för självreflektion, kritik och debatt. Där tedde sig samtalen ofta som ett underbart och polyfont körverk.
Vi var förvisso sällan överens om någonting – jag minns fortfarande nicken på några av de gapigaste trollen – men satt likväl i samma båt.
Jag märker att jag romantiserar en aning – Qruiser var naturligtvis inget paradis, utan också ett härke av bekräftelsepilska heteros, elaka flator och grälsjuka gamla fikusar. Men själva kärnan i minnet är faktiskt alldeles sann. Den som i dag reflexmässigt skulle avfärda sajten som ett uttryck för en nattstånden, unken och instängd reservatmentalitet missar nämligen poängen: här var debatten också ofta oförvägen och alldeles fri.
Men framför allt – här möttes folk inte bara en-och-en. Qruisers viktigaste funktion var den som torg.
Det som tog vid sedan är, för en politiskt orienterad gammal bög som jag, en deprimerande historia. I takt med att de kulturella omvälvningarna och liberaliseringarna av lagarna för hbtq-personer inföll tycktes folk också börja tappa intresset för mötesplatserna. Den efterföljande iPhone-revolutionen gjorde att man i stället flydde in i sina dejtingappar där kontakterna individualiserades, privatiserades och möjligen även passiviserades.
Och där tycks vi har blivit kvar.
För i dag är det inte bara sajter som Qruiser som släcks ned, en efter en, världen över. Också andra mötesplatser har drabbats av en liknande massdöd, som queerbarerna och gayklubbarna. Det är ett fenomen som bland annats uppmärksammas och kontextualiseras i essäisten Jeremy Atherton Lins elegiska och fullkomligt fenomenala bok ”Gay bar: Why we went out” från 2021.
Personligen tror jag att det är ett rejält misstag att frivilligt avveckla våra arenor.
Slutsatserna i den är i viss mån beklämmande. Vi tycks helt enkelt inte vilja mötas längre, åtminstone inte i grupp. I stället låter vi nu dialektikens apolitiska trend ta hand om den trista gamla kollektivismen, upp-till-kamp-mentaliteten och 10-talets outhärdliga och normkritiska pekpinneri.
Personligen tror jag att det är ett rejält misstag att frivilligt avveckla våra arenor. Ingen kan ta miste på att medvinden för hbtq-communityt numera har vänt och dessutom hårdnat – på andra sidan Atlanten förbjuds vi för närvarande i en omfattning som vi tidigare inte har sett maken till i en modern demokrati. Också här i Europa stigmatiseras inte minst transpersoner, ett skeende som definitivt ska ses som den metaforiska kanariefågeln i gruvan.
Svaret på hur backlash bör stävjas stavas naturligtvis inte Qruiser – som har gjort sitt och gärna får vila i frid. Däremot i fortsatt samling, på nya platser, i nya forum och under nya former.
