Sveriges dröm om kärnkraft – verklighet i Finland

På andra sidan av den runda dörren ska man vara säker även om någon bestämmer sig för att krascha en jumbojet in i byggnaden.

Men de tjocka väggarna är inte till för att rädda människor från flygplan, utan för att skydda de 120 ton radioaktivt uran som ligger nedsänkt mitt i den kupolliknande byggnaden.

– Vi är i hjärtat av kärnkraftverket Olkiluoto 3. Precis här är reaktorpoolen med i botten ligger uranet. Där pågår kedjereaktionerna just nu. Vi är säkra här, här är det ingen strålning, säger Juha Poikola som är PR-ansvarig på företaget Teollisuuden Voima Oyj, TVO, som äger och driver kärnkraftverket.

Alla har hjälm. Och de enda självvalda kläderna är underkläderna. För att få ta sig så här långt krävs en vit overall och särskilda skor. På fickorna sitter mätare fästa som registrerar radioaktiv strålning.

Finland har två reaktorer i Lovisa och två på halvön Olikluoto. Bild: Robin Aron

1/5

Finland har med Olkiluoto 3 tillsynes redan stakat ut den väg som Sveriges ledande politiker nu menar är framtiden här också. Den nya reaktorn, kallas för ”Finlands största enskilda klimatinsats” av det bolag som driver den.

Sveriges intresse blev väldigt uppenbart under förra valrörelsen. Lite mer än ett år efter att energi- och näringslivsminister Ebba Busch installerat sig på Klimat- och näringslivsdepartementet skakade hon hand med ledare från länder som Förenade Arabemiraten, Sydkorea och USA om att kärnkraften ska tredubblas i världen fram till 2050, jämfört med 30 år tidigare.

– Att nå våra klimatmål i tid är sannerligen ett riktigt stort problem, sa hon på en presskonferens i den svenska paviljongen i samband med tillkännagivandet på FN:s klimatmöte i Dubai i slutet av förra året.

Tredubblad kärnkraft. Där har tonen förändrats radikalt bara under de senaste decennierna. Sedan 80-talet har risken för olyckor och diskussionen om slutförvar av det använda kärnbränslet varit högt upp på agendan. Gällande det sistnämnda har kritiken handlat om att det inte funnits något, om att kopparkapslarna inte hållit måttet, om närboendes oro och svårigheten att kommunicera faran till människor som lever de närmaste 100 000 åren.

Men mer om det senare.

Från avveckling till nysatsning

Under uranet inne i den nya finska reaktorn finns en bassäng där kärnbränslet kan fångas upp och kylas ner för att det mest katastrofala inte ska kunna ske – det vill säga en härdsmälta.

Ett antal tidigare olyckor har satt sina spår i säkerhetstänket – men också på andra sätt. På grund av Tjernobylolyckan 1986 blir vildsvin och andra djur radioaktiva i Uppland, Gästrikland och delar av Norrland än i dag. Harrisburg, sju år tidigare, fick också direkta konsekvenser i Sverige. Olyckan ledde till en folkomröstning om kärnkraften och att då nybyggda Forsmark fick vänta några år med att trycka på startknappen.

Omröstningen ledde till ett riksdagsbeslut om avveckling. Därför har reaktorer på exempelvis Barsebäck och Ringhals stängts och det inte planerats för ny kärnkraft i Sverige – förrän nu.

Och svängningen glädjer Finlands miljö- och klimatminister Kai Mykkänen. Samarbete och samsyn är en förutsättning för kärnkraftens framtid, menar han.

– Vi är glada att Sverige kraftigt trycker på framåt för mer kärnkraft eftersom det nordiska systemet är ett stort komplext enhetligt system.

På finska Arbets- och näringsministeriets hemsida förstärks bilden av kärnkraften som räddaren i nöden. Där står att den ”främjar i betydande grad genomförandet av den finska nationella klimat- och energistrategin eftersom det är koldioxidneutral produktion vars användning ökar leveranssäkerheten hos el.”.

Finland har som ambition att bli det första helt koldioxidneutrala landet i världen. Redan tio år tidigare än Sverige.

– 95 procent av vår elproduktion är fossilfri. Vi har pushat för både kärnkraft och förnybart, säger Kai Mykkänen.

Förseningar och extrema slutnotor

Ansökningar om så kallade principbeslut lämnades in i Finland för två nya kärnkraftsprojekt för 24 respektive 14 år sedan. Olkiluoto 3 och Hanhikivi 1.

Men det har inte gått riktigt som planerat med något av projekten.

Olkiluoto 3 skulle stå klar 2009. Men den startade sin kommersiella drift först i april förra året, det vill säga 14 år senare än tänkt.

– Huvudorsaken var att vi var pionjärer i Europa, speciellt i Västeuropa, där ingen bygger kärnkraftverk. Så det var mycket lärande, know-how:n fanns inte och försörjningskedjan var inte redo, inte heller detaljerna i reaktorns design. Så det tog tid. Men kärnkraftverket är klart nu och är väldigt bra, säger Juha Poikola.

Bakom honom, på andra sidan den östersjöska havsviken, ligger tre reaktorer. De heter alla Olkiluoto, men nummer 1 och 2 är andra generationens kärnkraft, och startades upp för runt 45 år sedan. Den tredje, nya, reaktorn stod alltså klar långt senare. Betydligt senare än planerat.

Och betydligt mycket dyrare.

Den uppskattade kostnaden låg runt 3 miljarder euro, men notan slutade på cirka 10 miljarder euro – lite mer än den beräknade kostnaden för tre Västlänkenprojekt i dagens penningvärde.

– Ja, det blev dyrare för oss eftersom det tog längre tid. Projektet hade finansiella utgifter och behövde resurser under längre tid än förväntat, säger Juha Poikola.

Juha Poikola står inne vid den nybyggda reaktorn Olkiluoto 3. Bild: Robin Aron

1/4

Nu när reaktorn är i drift står den för ca 14 procent av Finlands elproduktion. Om man även räknar in ettan och tvåan landar de på 30 procent tillsammans. Det har lett till att Finland inte behöver köpa lika mycket el från utlandet, enligt Juha Poikola.

– Vi har varit väldigt beroende av import i decennier i Finland och nu är vi självförsörjande på årsbasis. Vi behöver fortfarande lite importerad energi under vintern. Så att OL3 nu står klar har verkligen bidragit till vårt behov av energi och ger konsumenterna billigare el.

Det andra projektet skulle byggas på Hanhikivi udde i Pyhäjoki kommun, ungefär 45 mil norrut. Men åtta år in i projektet och 12 år efter att första ansökan lämnats in drog företaget Fennovoima tillbaka sin ansökan om bygglicens för kärnkraftverket.

Officiellt var orsaken att ryska Rosatom, som skulle leverera kärnkraftverket, drogs med förseningar och hade begått avtalsbrott. Men projektet var redan förutsett att bli minst ett decennium sent, enligt Fennovoima. Rosatom å sin sida menar att det bara är svepskäl.

Innan dess hade kritiken mot bygget nämligen skruvats upp väsentligt med anledning av Rysslands invasion av Ukraina. Den handlade om att delägaren Rosatom var statligt ryskt och vilka säkerhetsrisker det kunde innebära.

När projektet stoppades hade mellan 600 och 700 miljoner euro spenderats av de sju miljarder euro som slutnotan förväntades landa på.

Janina Andersson, politiker för De Gröna i Åbo, berättar att de luckrat upp sitt motstånd. Bild: Robin Aron

1/3

"Fullständigt motstånd inte längre möjligt”

I Sverige föddes Miljöpartiet ur ett kärnkraftsmotstånd på 80-talet. Än i dag håller de kvar i argumenten att kärnkraften är dyr och tar lång tid att bygga – att det finns andra bättre alternativ som ger förnybar energi.

De finska politikerna var eniga om att det stoppade projektet var en dålig idé. Men många av dem delar Samlingspartiets Kai Mykkänens positiva attityd till kärnkraft. De Gröna i Finland har liksom i Sverige en lång tradition av kärnkraftsmotstånd – men till och med de har lättat på sitt motstånd.

Janina Andersson har suttit som riksdagsledamot för De Gröna i många år. Nu är hon kommunpolitiker i Åbo och kommer cyklande längs Humlegårdsgatan i centrala stan. Hon har fått prata om kärnkraft många gånger sedan hon gav sig in i debatten i början av 90-talet. De Gröna har vid ett tillfälle lämnat regeringen och vid ett annat hotat att lämna på grund av beslut om ny kärnkraft. Men nu är inställningen annorlunda.

– Nu har det gått så lång tid och klimatförändringen kommer med väldig fart. Så ett fullständigt motstånd är inte längre möjligt. Vår tid tar slut, säger Janina Andersson.

Hon menar att en del av att vara grön politiker i Finland är att var flexibel och våga tänka om.

– Det som vi är mer öppna för är små reaktorer som man kan få värme från samtidigt. Överhuvudtaget när vi har fått mer osäkerhetsförhållanden, något jag talat länge om i energidebatten, borde vi hellre ha många små energisystem än några få stora.

Janina Andersson lägger vikt vid att det fortfarande finns många frågetecken kring de små verken, alltså små modulära reaktorer, som måste rätas ut. Och att problemet med att kärnavfallet måste förvaras i 100 000 år kvarstår.

Några mil österut öppnar Olli Tiainen dörren till Greenpeace nordiska kontor i utkanterna av den finska huvudstaden. Han går in i ett rum med kajaker och klätterutrustning. På en pinne hänger en helkroppsdräkt som ser ut som en gråsvart talltita.

– Den är till vår skogskampanj. Det är det vi jobbar med huvudsakligen nu. Skogen, säger han och gör en svepande gest mot ett antal plakat som står lutade mot en vägg.

Greenpeace ser inte någon anledning till att göra aktivt motstånd just nu. De misslyckade satsningarna talar sitt tydliga språk, anser de. Men Olli Tiainen avfärdar, till skillnad mot De Gröna, även de små reaktorerna för att de verkar ligga långt bort i tiden.

– Största problemet med den här hypen är att debatten tar tid och utrymme från de konkreta lösningarna som vi redan har, säger han.

Olli Tiainen är sakkunnig för Greenpeace och håller upp en gammal anti-kärnkraftsbanderoll. Bild: Robin Aron

1/4

Det aktiva motståndet

Olli Tiainen kallar kärnkraft för en ”falsk lösning” av klimatkrisen. Han tror att industrin också har insett att stora kärnkraftverk inte är lösningen.

– Om industrin inte vill bygga kärnkraftverk, vad är det då egentligen partierna gör för klimatet? Ska de ge dem bidrag? Ska de använda skattepengar för att bygga de här reaktorerna för fem eller tio miljarder euro?

Men finns det alltså inget synligt och aktivt kärnkraftsmotstånd kvar i Finland?

Jo, men jämfört med de rungande protester som ekat genom de senaste årtiondena är det marginellt. Svenska My Leffler har gjort motstånd både mot Hanhikivi och Olkiluoto tillsammans med människor från flera olika länder.

Det fanns ett motstånd både mot Hanhikivi och Olkiluoto. Bild: My Leffler

1/3

De dukade upp surströmmingsmiddag över en väg, klädde ut sig till clowner, försökte bryta sig in på området, kedjade fast sig och blev både arresterade och dömda att betala böter.

Deras motstånd handlade främst om att bevara naturen och att de anser att kärnkraft är en farlig energikälla, berättar My Leffler.

– Det spelade ingen roll om det är ryska eller kanadensiska bolag, säger hon och lyfter kärnkraftsolyckorna i Harrisburg, Fukushima och Tjernobyl.

Nu byggs också ett slutförvar

Det har funnits planer på fler reaktorer i Finland – till och med på ön Olkiluoto. Reaktor nummer 3 skulle följas av en nummer 4. En ansökan har lämnats in.

Juha Poikola, PR-ansvarig på kärnkraftsbolaget TVO, får frågan om det blir en fjärde reaktor.

– Det är inget vi planerar just nu. Det är klart att vi bevakar vad som händer och tittar på teknik, om den är konkurrenskraftig. Men vi har nog med el i Finland i dag, så vi väntar på elkonsumtionen för att sedan se om det finns utrymme för mer kärnkraft

Han tror att en serieproduktion av små eller stora reaktorer skulle kunna ändra förutsättningarna för att bygga kärnkraft i framtiden. Att de skulle kunna bli klara i tid och hålla budgeten.

På ön Olkiluoto har reaktorerna sällskap av ett annat nybyggnadsprojekt. Ett projekt som är nödvändigt för all framtida kärnkraft: ett slutförvar av det använda kärnbränslet.

Även här har Finland kommit längre än Sverige. SKB, Svensk kärnbränslehantering AB, som ska bygga i Sverige har fått grönt ljus av regeringen. Men just nu ligger ärendet på mark- och miljödomstolens bord och det väntas ta ytterligare några år innan de kommer att kunna sätta spaden i marken.

Finland har kommit längre än Sverige med sitt slutförvar. Bild: Robin Aron

1/7

I Finland har de döpt slutförvaret till Onkalo. Det betyder ungefär ”liten grotta” översätter Pasi Tuohimaa när han visar vägen genom gångar med högt i tak och betongväggar med skarpa hörn.

– Det är här magin sker, säger han inne i ett rum silverfärgat från golv till tak.

Han är inte bara pappa till Västra Frölundas målvakt Frans Tuohimaa, utan också kommunikationsansvarig på bolaget Posiva som bygger kärnbränslets sista viloplats. Det är här bränslet ska torkas och kapslas in, innan ett stort aggregat lyfter ner det i berggrunden för att begravas i minst 100 000 år.

När kommer de första kapslarna hit?

– Det är inte bestämt än, men kanske i år eller nästa. Vi är inte klara ännu så vi kan inte säga det exakta datumet. Vi har inte fått det sista tillståndet ännu, det ska komma i år, säger Pasi Tuohimaa.

Personalhissen går ner till våning 433, som ligger på ungefär lika många meters djup. Här nere är berggrunden fast och stark. Det är mörkt och blött i de flera kilometer långa tunnlarna där personalen rör sig runt med minibussar, grävmaskiner eller andra arbetsfordon.

Pasivos geofysiker Tuomas Pere går djupare och djupare in i en av tunnlarna och pekar ut olika bergarter, men det är främst gnejs här nere. Han beskriver hur man kommer att sänka ner kapslarna med radioaktivt innehåll i hål i golvet inne i tunnlarna. De kommer att använda sig av en metod som tagits fram i Sverige, som finnarna vidareutvecklat tillsammans med SKB. Den innebär att kapslarna omsluts av bentonitlera innan de förs ner i hålet och sedan försluts både hålet och tunneln.

Om många, många år kommer sedan hela anläggningen att stängas igen och lämnas i händerna på finska staten. Samma sak ska ske i Sverige. När alla kapslar med använt avfall deponerats här, om 70 år, ska den sittande regeringen pröva om slutförvaret får förslutas permanent.

Slutförvaren kommer att behöva hållas förslutna från människor, djur och miljö i ungefär 100 000 år. En tidsrymd som är svår att föreställa sig. Men om man tittar bakåt i tiden var det ungefär då som homo sapiens började utvandra från den afrikanska kontinenten till andra delar av världen.

Är det en bra idé att slutförvara använt kärnbränsle på det här sättet?

– Det är en bra idé, det är en säker lösning. Det är en mycket säkrare lösning än att ha kvar det i mellanlagring, säger geofysikern Tuomas Pere samtidigt som han rattar minibussen upp ur den finska berggrunden.

Text

Annelie Moran

annelie.moran@gp.se

Följ

Bild

Robin Aron

robin.aron@gp.se

Följ