Älgflugor har blivit vanligare på senare år, precis som fästingar. För många människor upplevs de som en veritabel plåga och en del undviker helt att gå i skogen på grund av dem. Men inte för att de är farliga, de sprider så vitt det är känt ingen smitta, däremot är de obehagliga genom att de kryper in under kläderna och gömmer sig.
Insektsforskaren Anders Lindström på Sveriges veterinärmedicinska anstalt, SVA, förklarar att älgflugans utbredning hänger samman med antalet värddjur, det vill säga älgar, hjortar och rådjur – men med viss eftersläpning.
– Man ska komma ihåg att hjortdjur nästan var helt borta från Sverige på 1800-talet.
Därmed fanns inte heller älgflugan som uteslutande livnär sig på blod från älgar, hjortar och rådjur.
– Carl von Linné såg nog aldrig en älg, fast han var ute och reste så mycket. De var för hårt jagade och sällsynta, förklarar Anders Lindström som tidigare intervjuats av P4 Sjuhärad.
Enligt honom var det lika illa ställt med rådjursstammen.
– Det fanns nog bara ett tiotal kvar av på ett gods i Skåne när stammen var som allra minst. Det var någon gång på 1800-talet.
Sen dess har både älgar och rådjur kommit tillbaka. Älgstammen var som störst på 80-talet och har krympt sen dess, men det har tagit längre tid för fästingar och lusflugor att komma ikapp, däribland älgflugan. Så den har fortsatt att öka.
Därtill kommer klimatförändringarna som bidrar till att den breder ut sig allt mer rent geografiskt. Just nu går gränsen norrut någonstans vid Söderhamn och Bollnäs.
Älgflugan är inte som andra flugor
Älgflugan är lite speciell. De flesta andra flugor lägger ägg som därefter blir larver som klarar sig själva.
Älgflugan uppför sig annorlunda. Den letar upp ett värddjur, parkerar sig där och suger blod från älgen, hjorten eller rådjuret. Människoblod duger inte.
Till skillnad från andra flugor sitter älgflugan kvar i pälsen på värddjuret och larven stannar kvar i kroppen på honan och växer till sig. När den är klar föds den, förpuppas genast och ramlar av från värddjuret. Pupporna kläcks sedan i juli-augusti.
Det är här klimatförändringarna kommer in. Skulle pupporna ramla av längre norrut under snösäsongen skulle de bli synliga i snön och ätas upp av fåglar. Längre söderut kan de hålla sig gömda på marken. I takt med varmare klimat och mer barmark under vintern kan de överleva allt längre norrut.
Flugan överlever inte frostgrader men pupporna klarar sig under ett snötäcke.
Efter att pupporna kläckts börjar de nya flugorna sin jakt på ett nytt värddjur. Svampplockare och andra som vistats i skogar där älgar, hjortar och rådjur rör sig blir därför ett lovligt byte för flugorna som klättrat upp i träd eller på grässtrån där de bidar sin tid.
– Älgflugor är nämligen ganska usla flygare. De flyger maximalt några hundra meter under sin livstid och så fort de hittat ett värddjur släpper de sina vingar.
Det gör de innan de har hunnit kolla ordentligt, så när de misstar människor för att vara, säg en älg, så kan de inte flyga vidare utan blir kvar.
– En mygga är ju ganska noga med var den sätter sig och känner lukt och utvärderar, men älgflugorna ser en silhuett, flyger dit och sätter sig, förklarar Anders Lindström och fortsätter:
– Folk har ju oerhörda bekymmer med dem. En del vill inte gå i skogen, klär sig i heltäckande regnkläder och tejpar igen vid ärmarna.
Har rejäla gripklor
Enligt honom biter älgflugorna i regel inte, men det finns undantag.
– Av någon anledning biter de för det mesta kvinnor, och oftast i nacken av någon anledning.
En del klagar på att de får bulor i huden som kan sitta kvar i flera månader.
Genom att flugorna har klor är de bra på att gripa tag i päls eller kläder på människor. De kryper snabbt och är inte så lätta att få tag i.
– Folk tycker att de är oerhört obehagliga. De är ganska snabba, springer in under kläderna och så vet man inte var de är.
De är också ganska stora, runt en centimeter.
– Så man känner ju när de springer längs huden. Jag känner dem i skägget ibland. Där springer de runt och så får jag kamma ur dem. Men jag är inte så bekymrad för dem, säger Anders Lindberg.
