Varför talar ingen längre om fred och nedrustning? Är det av rädsla för att bli kallad Putin-vän? Jag har aldrig varit så rädd. Rädd för att vårt lilla land, som så länge klarat sig undan krigets fasor, håller på att dras in i en stormaktskonflikt som i värsta fall slutar med ett världskrig.
Så gott som alla svenska politiker har satt sig över demokratin, utnyttjat människors rädsla för att driva igenom ett medlemskap i Nato. Magdalena Andersson har svikit den långa kampen för fred som många kvinnor, inte minst inom socialdemokratin, drivit med framgång. De kämpade för nedrustning av kärnvapen och länge såg det ut som vi var på rätt väg. Finns det inga som jobbar för fred längre?
Nu hörs bara vapenskrammel och upprustning. ”Tillsammans är vi starka”, påstår man. Det talas om hjältemod i Ukraina. Alla hejar på och skickar mer vapen. Mer dödande. In i återvändsgränden.
Det är så tragiskt att se hur Ukrainas folk lider. Man frågar sig vad finns det till slut kvar att kämpa för? Ett traumatiserat folk och ett land i ruiner. Europas bördigaste jordar skövlade, förgiftade och minerade. Frihet? Till vad när man förlorat sina käraste.
EU:s strategi går ut på att tvinga Putin till underkastelse. Det är att leka med elden om han är lika galen som det påstås. Han har flera gånger hotat att ta till kärnvapen. Det kan han mycket väl göra om han blir tillräckligt trängd. Priset är för högt för att chansa. Finns det inte någon som kan dra i nödbromsen? Innan det är för sent.
Kristina Lanestrand
LÄS MER:Putin i intervju om kriget i Ukraina: Allt går enligt plan
LÄS MER:Putin tappade humöret – skällde ut minister
LÄS MER:Fem punkter: Slaget om Soledar