I min forna hemmavärld i södra Sjuhäradsbygden var rikssvenskan inte så sällan någon sorts förnämare minoritetsspråk. Det som oftast användes var kindbodialekten – ett sätt att kommunicera som faktiskt har beskrivits som Svea rikes fulaste. Vi talade så här: ”En prâta tôcke hâringa”. Säkerligen medverkade alla mina erhållna bockar i kanten till att svenskbetyget genomgående var mitt sämsta.
Riktigt på allvar tog mitt skrivande fart först när datorn och dess stavningsprogram landade i min närhet. I dag finns det människor som inte drar sig för att titulera mig författare. Mitt darriga skrivande till trots var jag under mångfaldiga år högstadielärare. Här mötte jag, förstås, elever som delade mitt så kallade handikapp.
En av dessa hade i stort sett slutat att använda pennan. Vad hände när hen fick en förebild som inte satte några bockar i kanten? Jo, hen började skriva. Föräldrarna berättade att hen strax hade fyllt varenda vrå av sitt tonårsrum med dikter och korta berättelser. I dag har hen ett så kallat fint jobb.
Visst är det viktigt att kunna skriva – eller snarare att vilja skriva – eller snarare att vilja kommunicera!
För gott och väl en handfull år sen ringde min skolklocka ut. I samma veva blev jag volontärlärare åt de ungdomar som tvingats fly från Afghanistan och Somalia. Oj, vad vi pratade och pratade. Oj, vad vi skrev och skrev. En del ”prâota la tôcke hâringa”, men för varje dag som gick blev deras språk – förstås – allt bättre.
Språket är all kommunikations nyckel, och kommunikation får inte bli elitistisk och utestängande. För visst är det så här: varje gång jag öppnar munnen och plottrar ner några ord, sker detta endast av den anledningen att jag vill möta dig – min medvandrare i vår tillsammansvärld.
Lars Josefsson
LÄS MER:Så höga betyg fick eleverna på Göteborgs grundskolor
LÄS MER:Varje F-betyg riskerar att offra elevens framtid
LÄS MER:Skolan gör våld på barn med NPF när de tvingas göra som alla andra