Det är måndag morgon och min 2,5-åring gråter i vagnen ”inte fö-kola, mamma”. Några minuter senare springer han ändå in på förskolan, landar i en trygg och välkänd famn och vinkar glatt till mig, varje spår av otrygghet som bortblåst. Jag kan andas ut, åka till arbetet som läkare i förvissning om att mina barn mår bra.
Det går inte att nog understryka hur viktiga relationerna till stabila, kunniga och trygga pedagoger är för våra barn. De sex pedagogerna på vår förskola i Majorna har jobbat på samma ställe, med varandra och med de 40 barn som tillbringar sina dagar där i decennium. De har trivts ihop och de har, trots ständigt växande barngrupper, skapat en välfungerande verksamhet. Fram till att Göteborgs förskoleförvaltning bestämde sig för att tvångsförflytta två pedagoger 2020 av budgetskäl. Nu vill de göra samma sak igen, och den här gången säger all personal upp sig.
Växande arbetsbörda
Samma sak händer i andra delar av välfärden. På min vårdcentral är flera av specialistsjuksköterskorna ledsna. De tvingas vara på andra vårdcentraler flera dagar i veckan, trots att läget redan är pressat hos oss, av budgetskäl. Inom primärvården pratar vi ofta om ”gröna öar”. Verksamheter som trots pågående sparkrav och en växande arbetsbörda fungerar väl, eftersom personalen trivs och ställer upp för varandra och verksamheten. Jag arbetade en gång på en sådan plats, men där ständigt växande krav utan respit eller förståelse för vad ett patientnära arbete innebär, fick specialisterna att säga upp sig. Nu grönskar det inte längre.
Jag vill fråga våra beslutsfattare några saker i ljuset av detta:
Anser ni att välfärden är viktig för vårt samhälle? Anser ni att barn behöver tas omhand av kompetenta, trygga pedagoger som trivs på sin arbetsplats, att skolbarn ska få undervisning i en bra miljö? Anser ni att sjuka människor behöver ha tillgång till vård och våra äldre ett värdigt slut på livet?
Om svaren på detta är ja, så måste ni börja respektera välfärdsabetare. Ni måste förstå vad ett arbete ”på golvet” med människor, innebär. Det innebär relationsbygge. En vuxen famn är inte utbytbar mot en annan. Det innebär tillit och samarbete, en kollega är inte utbytbar mot en annan. Det innebär styrd arbetstid utan de förmåner som ni själva tar för givet: flextid, hemarbete, fredagsfika, julbord, mötestid utan prestationskrav. Varje kvart av varje dag är fylld av arbetsuppgifter som måste utföras där och då, med en människa i behov av hjälp framför dig.
Ändå sitter makthavarna bakom sina kalkylark, till synes omedvetna om att deras räkneövningar skapar svallvågor i form av stress, sjukskrivningar, otrygga barn och onödiga dödsfall
Vi som arbetar i välfärden förtjänar mer. Vi förtjänar att respekteras som professionella, men framförallt som människor. Vi är inte boskap ni kan valla allt längre, med allt mindre bete, på välfärdens golv. Vi behöver luft i schemat, inte för att lata oss, utan för att möta svängningarna i verksamheten. Vi behöver känna tillit i att en verksamhet kan byggas upp och våra kollegor få stanna. Vi behöver ha våra barn på en trygg plats så vi kan arbeta för det här samhällets fortlevnad.
Offentlig verksamhets budget är inte en naturlag, det är upp till våra folkvalda att prioritera och styra den. Det är fullt möjligt att prioritera välfärden högre. Svenska befolkningen uppger i undersökning efter undersökning att detta är vad de önskar. Ändå sitter makthavarna bakom sina kalkylark, till synes omedvetna om att deras räkneövningar skapar svallvågor i form av stress, sjukskrivningar, otrygga barn och onödiga dödsfall. Till synes omedvetna om de andra kostnaderna: Vad kostar ett otryggt barn i extra vab-dagar och känslomässig skada? Vad kostar en ungdom som inte lärt sig läsa? Vad kostar ett människoliv som släcks i onödan i akutens korridorer, i väntan på en vårdplats?
Dra undan mattan
Kan ni verkligen se er själva i spegeln, på Majorna-Linnés förskoleförvaltning, i kommunhuset, i regionens nybyggda glasfönster eller Rosenbads anrika korridorer och säga: ”Jag ska pressa välfärdsarbetarna lite till. Jag ska tvångsförflytta pedagoger och sjuksköterskor. Jag ska dra undan mattan för samhällets mest behövande, här och nu med min budget.”
Jag kräver att någon makthavare, i en nybyggd korridor med gratis fredagsfika som hägrar, tar sitt förnuft till fånga och i stället säger: Nog. Nu drar vi inte längre ned. Nu bygger vi upp. Ett resilient samhälle innebär en resilient välfärd. Trygga barn är vår framtid.
Sofia Zettermark, ST-läkare i allmänmedicin, doktor i socialmedicin, tvåbarnsmamma
