När Mats Svegfors skrev sitt öppna brev till Ulf Kristersson gjorde han något som borde vara självklart i ett demokratiskt samhälle. Han vittnade. Från sitt långtidsboende beskrev han hur svensk äldreomsorg faktiskt fungerar. Han skrev om människor som varje dag bär välfärden. Människor med utbildning, arbete, som lär sig svenska, tar ansvar och bygger nära relationer i Sverige, men som ändå lever i rättslig osäkerhet. Det var inte ett inlägg om öppna gränser. Det handlade om vad som händer när ett politiskt system blir viktigare än människorna i det.
Det borde ha lett till en saklig diskussion. Hur kan Sverige tala om arbetslinjen samtidigt som människor som arbetar, försörjer sig och behövs i äldreomsorgen riskerar att skickas bort?
I stället kom något annat. Adam Danieli från Timbro skrev om Svegfors:
“Gubbe närmare 80 har upptäckt att det finns invandrare i Sverige, eftersom de tar hand om honom på hemmet, och har därför omprövat hela sin politiska analys. Kan det bli mer inskränkt? Det intellektuella djupet av en vattenpöl.”
Orden visar hur lätt en äldre röst kan göras liten. När en äldre människa talar utifrån erfarenhet, sjukdom och beroende svarar en yngre opinionsbildare genom att göra hans ålder till ett argument mot honom.
Det är inte sakpolitik. Det är åldersförakt.
I stället för att diskutera vad Svegfors säger diskuteras varför han säger det. Hans människosyn görs till ett karaktärsproblem
Samma mönster dyker också upp i andra former. I podden HakeliusPopova talas det om Svegfors brev som något genant. Kunde han inte ha ringt Ulf Kristersson och tagit en kaffe? Det antyds att brevet handlar mindre om politiken och mer om Svegfors själv. Att han vill visa vem han är. Att det är social signalering och performativt. Mer salongsfähigt än Timbroversionen, men lika förminskande.
I stället för att diskutera vad Svegfors säger diskuteras varför han säger det. Hans människosyn görs till ett karaktärsproblem. Är han fåfäng? Vill han fortfarande räknas? Har han först nu, på äldre dagar, upptäckt det som andra redan visste?
Men Svegfors gör inte sig själv till centrum. Han använder sin egen beroendeposition för att rikta blicken mot andra: människorna som bär välfärden. Svegfors skriver från en plats där många av oss förr eller senare kan hamna, eller redan har erfarenhet av genom någon närstående. En plats där migration och integration inte längre är debattord, utan en människa som hjälper dig upp, tvättar dig eller ger dig din medicin.
Vem som finns där
Brevet bränner till för att det visar hur svensk välfärd är beroende av människor som politiken ofta beskriver som problem eller kostnad. Migrationspolitiken handlar inte bara om gränser. Den avgör också vem som finns där när någon behöver hjälp ur sängen.
Men i stället för att stanna upp inför vittnesmålet avfärdas budbäraren. Han är gammal, talar i egen sak och borde ha tagit det privat.
Varför skulle Mats Svegfors ens ha ringt Ulf Kristersson i stället för att skriva offentligt? Han skrev till Sveriges statsminister om en offentlig politik som drabbar människor utan samma tillgång till offentligheten.
Att göra det offentligt var inte genant. Det var demokratiskt.
Även Ulf Kristerssons svar flyttar snabbt från människan till systemet. Han kan inte kommentera enskilda fall.
Behövs i äldreomsorgen
Men Svegfors fråga var djupare. Vad säger det om ett system när reglerna följs, men människan framför oss försvinner? Vad händer när en person som arbetar, talar svenska, har byggt sitt liv här och behövs i äldreomsorgen ändå reduceras till ett utvisningsärende?
Regler måste finnas. Ett nej kan behöva vara ett nej. Men ett samhälle som inte längre ser människan bakom regeln får till slut ett annat problem än bristande ordning. Det kommer leda till bristande anständighet.
Därför handlar reaktionerna på Svegfors brev inte bara om migration. De handlar om hur vi lyssnar på äldre människors erfarenheter när de säger något vi helst vill slippa höra.
Inte för att äldre alltid har rätt. Utan för att den som har levt länge, blivit beroende av andra och sett omsorgen inifrån kan bära på kunskap som resten av samhället behöver lyssna till.
Alexandra Charles, opinionsbildare för kvinnors hälsa
