Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vi ska vidta åtgärder skriver Folkhälsomyndigheten. Vi ska vara utomhus så mycket vi kan, undvika samlingar i stora grupper och inte blanda klasser. Och ungefär här vet jag inte om jag ska skratta, gråta, himla med ögonen eller utstöta opassande okvädningsord, skriver debattören. Bild: Kristina Alexandersson, Lars Pehrson/SvD/TT
Vi ska vidta åtgärder skriver Folkhälsomyndigheten. Vi ska vara utomhus så mycket vi kan, undvika samlingar i stora grupper och inte blanda klasser. Och ungefär här vet jag inte om jag ska skratta, gråta, himla med ögonen eller utstöta opassande okvädningsord, skriver debattören. Bild: Kristina Alexandersson, Lars Pehrson/SvD/TT

Tydligen är det så att vi lärare kan offras i kampen mot smittan

Smittan skenar. Situationen är ytterst allvarlig säger statsministern. Men tydligen bara överallt i samhället förutom i skolan där det är skygglappstekniken som gäller. På Sveriges största arbetsplats står vi utan möjligheter att skydda varken lärare eller elever, skriver Maria Wiman, lärare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Smittan skenar. 23000 nya Covid-fall under ett och samma dygn. Historiskt höga nivåer, säger vår statsminister med allvarlig min. Det tycks vara panik. Jobba hemifrån! Umgås inte inomhus! Åk inte kollektivt! Det råder ingen tvekan - smittan måste tas på allvar.

Eller för tusan - låt mig omformulera. Smittan måste tas på allvar överallt förutom när det kommer till skolan. Sveriges största arbetsplats är ett parallellt universum. Här kan vi fortsätta med skygglappstekniken. Här måste inte smittan tas på allvar. När samhället stänger ner öppnar skolan upp.

För ordningens skull ska redan här poängteras att jag anser att skolan i möjligaste mån ska hållas öppen. Lärare är samhällsbärare, utbildning är livsviktigt och våra barn behöver skolan som trygg punkt när världen blåser kallt. Allt det där tror jag att många är överens om. Men jag tror också att det är på tiden att lyssna på lärarna. Det går inte att komma undan längre med att barn inte bär på smitta eller att skolan är en fredad zon. Vi har jobbat på i denna pandemi alltför länge med politiker som är fullkomligt tondöva när det kommer till att hörsamma vår arbetssituation. Snart är måttet på riktigt rågat.

Packade sillar

I dagarna kommer 1,5 miljoner elever tillbaka till skolan. De har haft ett härligt jullov. Jag kan gissa att de har varit på skidsemestrar och släktmiddagar, nyårsbaluns och samkväm av allehanda slag. Nu ska vi frottera oss med varandra i klassrummen igen. Smittan skenar och viruset tycks nästla sig in överallt. Men i skolan ska vi tränga ihop oss som packade sillar.

En allmän sammankomst ute i verkliga verkligheten är att över 20 personer samlas och då ska det vara minst en meter mellan sällskapen. I skolans värld är det annorlunda. Här kan vi utan att skygga tränga ihop 30 elever i små rum. I världen utanför skolbyggnaden får det endast vara sittande sällskap i restauranger. Hos oss, där vi jobbar, vimlar det av människor i matsalen och nästan ingen sitter stilla någonsin. I andra delar av verkligheten uppmuntras man att arbeta hemifrån, att undvika kollektivtrafik och inte delta i större samlingar inomhus. Hos oss som valde lärarbanan fortsätter livet som att ingen smitta fanns.

Jag vet inte hur det är tänkt egentligen men det blir svårt att bedriva undervisning med kvalitet i minusgrader och blötsnö

Naturligtvis finns det rekommendationer även för oss, i vårt ingenmansland i utkanten av periferin. Vi ska vidta åtgärder skriver Folkhälsomyndigheten. Vi ska vara utomhus så mycket vi kan, undvika samlingar i stora grupper och inte blanda klasser. Och ungefär här vet jag inte om jag ska skratta, gråta, himla med ögonen eller utstöta opassande okvädningsord. För det är så urbota dumt att klockorna stannar och himlen faller ner. Jag vet inte hur det är tänkt egentligen men det blir svårt att bedriva undervisning med kvalitet i minusgrader och blötsnö. Kanske är det så att Tegnell själv bärgar ut skrivbordet i skogsdungen och kopplar upp sig med skarvsladd men tillåt mig att tvivla. Detta förslag är en förbannad käftsmäll och en underminering av en hel yrkeskårs verksamhet. Som att vi i skolan inte behöver arbetsmaterial och en stol att sitta på.

Sanningen svider

Att undvika samlingar är också ett intressant råd, i synnerhet eftersom skolklasserna bara växer och växer och skolbyggnaderna ofta är gamla och anpassade efter en annan tid. Att glesa ut hade varit fullt möjligt i en värld där det strösslades med skollokaler och behörig personal. Men nu är det dessvärre så att skolan befinner sig i verkligheten och inte i Utopia. Här finns varken tillräckligt med personal eller lokaler. Sabla otur men det är dags att brösta - sanningen svider.

Blanda elevgrupper, skriver Folkhälsomyndigheten. Ha ha ha, säger jag. Jag undrar om fritidsverksamheten är ett nytt koncept för beslutsfattarna? Jag undrar om de har en aning om vad besparingarna gjort med fritids de senaste åren, hur många barn i olika åldrar som trängs med för lite personal på begränsad yta. De hade förfasats om de visste.

Går på knäna

Så realiteten är alltså bister. Skolans verksamhet står mitt i en pandemi utan möjligheter att skydda varken vuxna eller barn. De rekommendationer vi får från myndighetshåll kan vi både ha och mista. Vi är en yrkeskår på knäna där många inget hellre vill än att undervisa men som också skulle må bra av lite krass äkthet. För höge Farao, kan vi inte bara få lite frank tydlighet?

Stå för att lärare offras för samhällets bästa.

Betona med emfas att föräldrar ska hålla sina barn hemma vid minsta pyttesymptom.

Se till att det finns tester tillgängliga så att barn kan testas mycket och ofta.

Men granater och krevader - sluta ge oss rekommendationer som är skrivna för en drömvärld långt bortom vår vardag. Man kan ju inte låta bli att undra: vem försöker ni egentligen lura?

Maria Wiman, lärare och författare