Den senaste tiden har någonting blivit allt mer tydligt i den allmänpolitiska debatten. Ett konservativt block har formats av Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna. Det samarbete som Ulf Kristersson dömde ut – som vi socialdemokrater varnade för – sker nu öppet. Moderata partiföreträdare gör gemensam sak med Sverigedemokraterna. Inte bara lokalt utan numera även på riksplan i landet.
Sker i det öppna
Det kan te sig märkligt att så sker i det öppna. Inte minst mot bakgrund av Ulf Kristerssons tidigare uttalanden. Det är bara två år sedan som Kristersson i en intervju med Aftonbladet var oerhört tydlig i sitt ställningstagande. Med stora ord beskrev han sina värderingar och hur han inte skulle samarbeta, samtala, samverka eller samregera med Sverigedemokraterna. Han hann också med – som genom en handvändning kan tyckas– att leverera samma löfte till förintelseöverlevaren Hédi Fried. Ett löfte som inte skulle visa sig betyda någonting överhuvudtaget.
Sedan dess har nämligen Kristersson totalt omvärderat både sina värderingar och sina egna löften. Åkesson och Kristersson samtalar inte längre bara i slutna rum. De håller regelbundet kontakt via telefon och SMS. Kristersson är nu villig att låta Sverigedemokraterna vara en del av sitt regeringsunderlag. Om detta råder det inga frågetecken längre.
Grundades av nazister
Den moderata partiledarens ord tycks alltså väga lika tunt som partiets förmåga att förstå historiens vingslag. Samtidigt är det kanske inte Sverigedemokraternas historia, och att partiet grundades av övervintrade nazister och fascister, som vi bör diskutera.
Att nämna detta är inte ”brunmålning” som Moderaterna numera brukar uttrycka det. Detta klarar nämligen Sverigedemokraternas ledamöter av på alldeles egen hand. Det tjänar dock som en bekant påminnelse till Kristersson om vilka ledamöter han släpper in i värmen och vilka åsikter de egentligen företräder.
Varken det eller att Jimmie Åkesson redan 1994 — i kontrast mot vad han påstår i sin egen bok – beslutade sig för att ansluta till ett Sverigedemokraterna vars partiledare vid tidpunkten var tätt nazistanstruken — tycks nämligen bekymra Moderaterna. Det borde däremot samtiden göra. Inte minst Sverigedemokraternas partiledning. Ledamöterna som Kristersson nu säger sig vilja samarbeta med är nämligen minst sagt kontroversiella.
Kallade kvinna ”pissfitta”
Här ryms den ekonomisk-politiska talespersonen Oscar Sjöstedt som skrattande berättade om när hans forna nazistiska arbetskollegor på Island sparkade på slaktade får som om de vore judar. Riksdagsledamoten Jonas Andersson som uppmärksammades av Expressen för att han kallat invandrare för parasiter. Partisekreteraren Richard Jomshof som inte ansåg att dåvarande M-politikern Kahin Ahmed var välkommen i Sverige – ett uttalande som Moderaternas egen partisekreterare kallade antidemokratiskt. Riksdagsledamoten Markus Wiechel som vid ett tillfälle kallat mörkhyade personer i en youtube-video för ”satans jävla aphelveten” och en kvinnlig partikamrat för ”pissfitta”. För att inte nämna Björn Söder som jämfört homosexualitet med tidelag och kallat Pride-festivalen för ”ett perverst homosexevenemang”.
Att nämna detta är inte ”brunmålning” som Moderaterna numera brukar uttrycka det. Detta klarar nämligen Sverigedemokraternas ledamöter av på alldeles egen hand. Det tjänar dock som en bekant påminnelse till Kristersson om vilka ledamöter han släpper in i värmen och vilka åsikter de egentligen företräder.
Det borde Kristersson ta ansvar för och ställas till svars för. Inte minst borde människor ställa sig frågan:
Om Kristersson är villig att kompromissa med sina egna värderingar, vad är han villig att ge upp nästa gång för att kunna bilda regering?
Annika Strandhäll, jämställdhetspolitisk talesperson Socialdemokraterna
