Barnen söker regelbundna mönster: ro, rodde, rott; sy, sydde, sytt och så vidare. Några år senare kanske barnen säger bärde och skärde, medan föräldrarna lanserar bar och skar.
Under skolåren försöker föräldrar och lärare att få barnen att skilja på var (befintlighet, vid plats) och vart (riktning, till plats). Det misslyckas ibland. Och det finns många andra distinktioner: de/dem, knappt/nästan, själv/ensam, tredubbel/trefaldig, vare sig eller/varken eller. Vilka exempel som nämns varierar från person till person, från tid till annan.
Men varför ska man bekymra sig? Eller som det hette en gång: Vad gör det om hundra år? Ska vi bekymra oss om språket eller om språkbrukarna?
Många anser att vi ska vårda språket för dess egen skull. Anta att distinktionen var/vart är försvunnen om 100 år. Skulle språket ha blivit sämre eller fulare då? En del svarar tveklöst ja.
För hundra år sedan ansåg många att det var en styggelse när vi gå blev vi går och vi gingo blev vi gick. I dag är det få som saknar verbens pluralböjning.
Som föräldrar bör vi se till att våra barn inte åker på alltför många språkliga snytingar
Vi språkvetare kritiseras ofta för att ha en alltför liberal språksyn, men vi själva anser bara att vi är realistiska. Mänskliga språk har alltid förändrats och kommer alltid att förändras.
Okej, men då kan vi väl sluta bekymra oss och låta språket ha sin gång. Så enkelt är det emellertid inte. Även om språket klarar sig fint utan de distinktioner som nämndes ovan, kanske språkbrukarna inte gör det. Ingen får ett kontorsarbete som skriver bärde och skärde, och det kan vara ett språkligt handikapp att inte skilja på var och vart, i alla fall i en del människors ögon. Hur man talar och skriver kan påverka såväl skolbetyg som framtida jobb.
Språkets schibboletfunktion
Människor bedöms utifrån utseende och uppträdande. Det kan vara kläder, frisyrer och mycket annat. Språket hör också hit, men det är betydligt enklare att byta skjorta än att byta uttal och ordböjning.
Det finns en sedelärande historia i Gamla testamentet (Domarboken 12: 5–6). I striden mellan gileaditer och efraimiter användes uttalet av ordet schibbolet för att skilja vän från fiende: ”Säg schibbolet. Sade han då sibbolet, därför att han icke nog lade sig vinn om att uttala ordet rätt, så grepo de honom och höggo ned honom där vid vadställena över Jordan. På detta sätt föllo vid det tillfället fyrtiotvå tusen efraimiter.”
Utifrån den här berättelsen talar man om språkets schibboletfunktion, alltså språkets förmåga att skilja vän från fiende, bildade från obildade, kunniga från okunniga. Ingen blir ihjälslagen på grund av felaktigt språkbruk i dagens Sverige, men man kan skadas på annat sätt. Som föräldrar bör vi se till att våra barn inte åker på alltför många språkliga snytingar. Helt språkligt oskadd går ingen genom livet.
LÄS MER:Två, tre eller fyra genus
LÄS MER:Dubbla imperativer
