Att det svenska debatt- och samtalsklimatet inte mår så bra är knappast någon nyhet. När mitt politiska intresse väcktes i slutet på 1970-talet fanns inte på kartan att vägra debattera eller att försöka hindra någon från att uttrycka sig genom personangrepp.
Den här förändringen märks väldigt tydligt när det gäller mina egna forskningsområden som islamism och terrorism. Detta ändrades gradvis och från och med Salman Rushdie-affären 1989 har den förändringen märkts allt tydligare. När jag studerade till min doktorsexamen på 1990-talet var det sällan några problem att diskutera islamism eller islam. Och det är det fortfarande inte i Mellanöstern. Men i Sverige bemöts fortfarande dessa frågor med rädsla och ett kollektivt spring mot utgångarna. Här har vi förlorat mark till de bigotta, identitetspolitiska, gällt twittrande, rättrogna politiska poliser som patrullerar internet och de sociala medielandskapen, i akt och mening att fördöma, och förhoppningsvis tysta, de med ”fel” åsikter eller analyser.
LÄS MER:Ranstorp sprider extremisters propaganda som om den vore forskning
En illustration till denna situation fick vi nyligen i den debatt som initierades av Elina Pahnke i Aftonbladet 29/4. I en kulturartikel kritiserar Pahnke forskaren Magnus Ranstorps skriverier om folkbildning i allmänhet och Ibn Rushd i synnerhet. Det gör hon främst genom att lyfta fram olika kritiker av Ranstorp där både hans forskning och debattinlägg ifrågasätts. Allt i akt och mening att svärta ner hans rykte. Detta påhopp följdes upp av Mattias Irving (ordförande i föreningen Hjärta – troende socialdemokrater i Stockholm), som i en debattartikel i Göteborgs-Posten 6/5 går till storms mot Ranstorp och anklagar honom för allsköns oegentligheter, bland annat att han använt sig av ”högerlutande konspirationsteoretiker” och ”rasister” som källor. Dessa namnges och då är det lätt att konstatera att definitionerna av termerna ”högerlutande konspirationsteoretiker” och ”rasister” har fått en mycket kreativ innebörd!
Svartmålning och karaktärsmord
Då är det viktigt att komma ihåg att denna taktik av svartmålning och karaktärsmord är högst genomtänkt och bevisad mycket framgångsrik i Sverige. Att här kritiseras för att vara ”rasist” eller ”islamofob” är ett reellt hot och har medfört att en tystnadskultur brett ut sig.
LÄS MER:Mattias Irvings försök till karaktärsmord ingen slump
Det är inte frågan om att gå till botten med Ranstorps forskning. Syftet är framförallt att lägga ut dimridåer för att förhindra en seriös debatt om kärnfrågan. I detta fall Ibn Rushd och folkbildning. Och här sällar sig Pahnke och Irving till det som på engelska kallas ”lawfare”. Medvetet eller omedvetet använder sig båda av en taktik som handlar mer om att ge sig på personen ifråga, och betydligt mindre, eller helst inte alls, om sakfrågan.
Detta märks tydligt när det gäller Ranstorps belackare. Det helt rimliga i att ifrågasätta metod och källor hos en forskare appliceras inte alls när det kommer till Ranstorps kritiker. Dessas uttalanden och åsikter får stå helt oemotsagda. Den korrekta kritik som framförs – som JO:s kritik av FHS avseende förstörelsen av källor i Rosengårdsrapporten – räcker inte för att dölja den ideologiskt selektiva historieskrivning som används mot Ranstorp.
Sakfrågan försvinner
Förlorarna är flera; läsarna som inte får en rättvis och hederlig bild; sakfrågorna som helt kommer bort (vilket alltså är själva syftet med angreppet på Ranstorp) och ett alltmer polariserat debattklimat där samtal och dialog blir helt omöjligt. När din opponent reduceras till ”högerlutande konspirationsteoretiker”, ”tyckare” och ”rasist” finns inget utrymmer för Det Goda Samtalet. Och att förhindra eller försvåra just den sortens samtal är det ultimata syftet med den taktik som Pahnke och Irving använder.
Den franske 1700-talsfilosofen Joseph Joubert skrev: ”det är bättre att debattera en fråga utan att lösa den, än att lösa en fråga utan att debattera den”.
Utan fungerande politiska samtal och en vital diskussionskultur där alla måste få komma till tals dör demokratin. Yttrande- och åsiktsfriheten är de mest grundläggande friheterna – fundamentet för alla andra friheter – och om de inte används, eller om de snävas in, förlorar vi både dem och demokratins grundpelare.
Hur våra samhällen således har halkat bakåt när det gäller att hantera en förnyad och ofta aggressiv hållning gentemot politiska och religiösa motståndare är en sorglig påminnelse om hur lite vi lärt av historien.
Dagens partier och samhällsinstitutioner har förlorat förmågan att hantera nya politiska och religiösa motståndare. Antingen blir resultatet ett överdrivet aggressivt debattklimat eller att reella motsättningar helt enkelt förnekas. Båda metoderna är auktoritära i den bemärkelsen att de försvårar eller omöjliggör ett konstruktivt samtal. Hur våra samhällen således har halkat bakåt när det gäller att hantera en förnyad och ofta aggressiv hållning gentemot politiska och religiösa motståndare är en sorglig påminnelse om hur lite vi lärt av historien. Det bådar inte gott inför framtiden.
Magnus Norell, forskare
Aktuell med boken ”1979 och arvet efter politisk islam”, samt podcasten Mellanösternpodden