Vi har i många år haft omfattande diskussioner kring hur patienter som fått diagnoserna utmattningssyndrom och kroniskt trötthetssyndrom (myalgisk encephalit) skall behandlas i sjukförsäkringen. Dessa tillstånd är inte identiska men har gemensamma drag, framförallt i form av extrem trötthet som omöjliggör arbete eller i varje fall starkt minskar arbetsförmågan.
Inkonsekvent praxis
Detta är det avgörande i frågan om patienten har rätt till sjukpenning, eftersom det enda som faktiskt betyder något är arbetsförmågan. Här har Försäkringskassan en vacklande och inkonsekvent praxis. Å ena sidan säger försäkringsexperterna att det är arbetsförmåga eller frånvaro av sådan som skall avgöra om en person skall få sjukersättning, inte diagnosen. Å andra sidan säger man att man måste ha övertygande bevis för att det finns en diagnos som kan förklara arbetsoförmågan.
Men enligt det första synsättet skulle man ju kunna tro att diagnosen inte skulle behöva vara så avgörande. Begreppet ”arbetsförmåga” har fortfarande inte någon klar definition. Försäkringskassans handläggare beslutar om arbetsförmåga utan att träffa patienten, ofta med stöd av läkarutlåtandet.
Detta används ofta till patientens nackdel. Läkaren kan till exempel skriva att personen inte klarar av stress, har svårt att koncentrera sig och inte kan/orkar sitta eller stå längre stunder. Då skriver Försäkringskassan att personen kan klara ett "normalt förekommande arbete" på heltid som är utan stress och inte kräver koncentration eller långvarigt sittande eller stående.
Liknande symptom
En vanlig komplikation efter genomgången covid-19-infektion är ett tillstånd som påminner i allt väsentligt om kroniskt trötthetssyndrom (ME). Det viktigaste symptomet är extrem muskeltrötthet. Enligt en kinesisk studie led 63% av detta efter 6 månader (Huang et al 2021, Lancet). Eftersom forskare på området anser att ME uppkommer efter en kombination av långvarig stress och någon form av infektion är det ju helt logiskt att ett sådant tillstånd skulle kunna uppstå också efter covid-19-infektion.
LÄS MER: Använd ME-forskning för att behandla långtidssjuka i covid
Det är mycket angeläget med medicinsk forskning kring dessa tillstånd eftersom forskningen kan hjälpa oss att hitta fungerande behandlingar. Sådan forskning beskrevs i en debattartikel i GP av Gottfries, Regland and Peilot härom veckan. De pekade särskilt på parallellerna mellan covid-19-relaterad långtidströtthet och ME.
Skall vi behöva ha en ny omgång med forskningsstudier specifikt för covid-19 för att kunna bedöma arbetsförmågan? Måste vi åter plåga en hel patientgrupp med oklara besked och misstroende mot de läkare som har medicinskt ansvar för dessa patienter - om nu covid-19-relaterat till kroniskt trötthetssyndrom skall anses vara en helt ny sjukdom?
Skall vi utsätta en ny grupp patienter och deras behandlande läkare för samma ångestväckande långvariga ovisshet beträffande sjukpenning som när det har gällt utmattningssyndrom och kroniskt trötthetssyndrom?
LÄS MER: Rehab efter covid viktigare än verkningslösa läkemedel
Skall vi utsätta en ny grupp patienter och deras behandlande läkare för samma ångestväckande långvariga ovisshet beträffande sjukpenning som när det har gällt utmattningssyndrom och kroniskt trötthetssyndrom?
Töres Theorell, leg läkare, professor emeritus, Karolinska Institutet
Maria Werme, leg sjukgymnast
Ulla Bertling, specialist i klinisk psykologi