Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Det sprids direkta osanningar om att Hermansson försökt hindra, eller i varje fall försvåra visning och debatt av filmen Burka songs 2.0, vilket är en lögn som är enkel att motbevisa, skriver debattören. Bild: Gustav Mårtensson, Robin Aron
Det sprids direkta osanningar om att Hermansson försökt hindra, eller i varje fall försvåra visning och debatt av filmen Burka songs 2.0, vilket är en lögn som är enkel att motbevisa, skriver debattören. Bild: Gustav Mårtensson, Robin Aron

Odemokratiska krafter hindrar en fri debatt

De som försvarar Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi använder medvetet lögner för att tysta eller svärta ned meningsmotståndaren Ann-Sofie Hermansson, skriver Magnus Norell, terrorforskare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Slutreplik

Rättegången mot Hermansson, 20/1 & 25/1

Förhandlingarna i rättegången mot Ann-Sofie Hermansson har rönt stor uppmärksamhet. Vid en summering av argumenten för och emot Hermansson och huruvida det är ett berättigat åtal eller inte, utkristalliserar sig några huvudpunkter.

Försvarare av Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi använder entydigt en argumentation där termerna islam, muslimer och islamister blandas ihop. Något som vi som seriösa forskare tvärtom är mycket noga med att inte göra. Att noggrant hålla isär olika begrepp är en grundsten i all seriös forskning.

Vidare sprids direkta osanningar om vad som föranlett åtalet, nämligen att Hermansson försökt hindra, eller i varje fall försvåra visning och debatt av filmen Burka songs 2.0. En lögn som är enkel att motbevisa.

All kritik mot dessa två och den ideologi de säger sig företräda, avvisas också som rasistisk och/eller islamofobisk och åtalet beskrivs som ett försvar för demokrati och för muslimer generellt.

Slutligen dras en offerkofta på Doubakil och Abdullahi och åtalet beskrivs i termer av rättvisa och upprättelse.

Att denna taktik – med lögner, stigmatisering av Hermansson samt ihopblandning av termer – används medvetet av Doubakils och Abdullahis försvarare beror naturligtvis på att detta förhållningsätt just går ut på att tysta eller stigmatisera dem som ses som ”motståndare”. Någon seriös debatt är således inte önskvärd. En illustration till precis det som jag beskriver i min debattartikel om ”Lawfare” 20/1.

Paralleller till Sovjet

Och det är inte bara det att dessa och andra taktiska fulgrepp, som till exempel så kallad ”deplattformering”, använts tidigare, det finns också intressanta historiska paralleller värda att nämna i sammanhanget. I böckerna ”Röd hungersnöd” (av Anne Applebaum) och ”Stasiland” (av Anna Funder) beskrivs bland annat hur intellektuella i Stalins Sovjetunionen respektive DDR använde sig av samma taktik för påhopp mot individer (och grupper) som av regimerna betecknades som ”fiender”. Det är kusligt att inse hur exakt ordvändningar, termer och anklagelser från dessa auktoritära regimer går igen i vår tid, i syfte att måla ut motståndare som ondskefulla och illvilliga.

Mitt och andras inspel gällande rättegången handlar om att belysa ett tillvägagångssätt som islamister och deras anhängare har använt sig av under lång tid, dock inte i Sverige, vilket gjorde rättegången särskilt intressant.

Ann-Sofie Hermansson har genom personligt mod och demokratisk integritet hamnat i skottgluggen för en odemokratisk och auktoritär ideologisk inriktning som, med hjälp av det svenska rättsamhällets juridiska institutioner, är ute efter att tysta och svärta ner sina motståndare. Det är således av yttersta vikt att alla vi som fortfarande står upp för grundläggande demokratiska värderingar inte viker ner oss för sådana metoder.

Magnus Norell

Adjunct Scholar vid the Washington Institute for Near East Policy, Washington DC. Senior Policy Advisor vid the European Foundation for Democracy, Bryssel.