Den 5 augusti förra året publicerades en krönika av docenten Johan Lundberg på www.doku.se. I krönikan, med rubriken ”Svårt att förstå åtalet mot Ann-Sofie Hermansson”, skriver Lundberg om bakgrunden till den förtalsrättegång mot Hermansson som skulle ha påbörjats i Göteborg i oktober, en förhandling som blev uppskjuten till januari 2020.
Rättegången är ett resultat av den stämningsansökan om enskilt åtal ”för förtal med hatbrottsmotiv” som lämnats in av Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, på grund av efterspelet till Göteborgs stads beslut att ställa in stadens stöd för visning av Hanna Högstedts film Burka Songs 2.0 med påföljande panelsamtal.
I ett första försök att komma åt Hermansson anmälde Doubakil och Abdullahi henne för förtal, men polis och åklagare lade omgående ner ärendet. Doubakil och Abdullahi gick då vidare med en stämningsansökan. Hermansson var vid den tidpunkten kommunstyrelsens ordförande i Göteborg (S).
Johan Lundberg visar på att skälet till stämningsansökan – en kommentar av Hermansson att Doubakil och Abdullahi står för extrema åsikter – stämmer till punkt och pricka och att det därför blir svårt att förstå motivet.
Ett vapen för aktivister
Men det är inte så svårt att förstå motivet, och det har inget att göra med att Doubakil och Abdullahi är upprörda över att bli kallade extrema. Motivet är helt enkelt att störa, och om möjligt hindra en debatt och diskussion om i det här fallet islamism, något som både Doubakil och Abdullahi företräder helt öppet.
Syftet är alltså inte i första hand att vinna, utan att visa på vilket pris (personligt och samhälleligt) som kan bli resultatet av att gå emot dessa aktivister
Syftet är alltså inte i första hand att vinna, utan att visa på vilket pris (personligt och samhälleligt) som kan bli resultatet av att gå emot dessa aktivister. Detta är en beprövad metod och ett vapen som aktivister använt under längre tid. Även om man förlorat själva rättegången har budskapet gått fram; att kritik eller bara misshagliga åsikter kan straffa sig.
Åtalet är också intressant därför att det är första gången i Sverige som det som i engelskspråkiga länder kallas ”Lawfare” (det vill säga krig med juridiska medel) har gått så långt som till förhandling i domstol. I Sverige, till skillnad från till exempel i USA, är det alltid den förlorande parten som står för den vinnande partens rättegångskostnader, vilket också kan vara ett skäl till att sådana fall inte förekommit tidigare hos oss.
Hindrar debatt
Konceptet ”Lawfare” är sprunget ur den anglosaxiska rättstraditionen, och själva termen är amerikansk till sitt ursprung. Följaktligen finns det i länder som USA och Storbritannien en juridisk aktivism där ribban för att dra konflikter inför skranket är betydligt lägre och är därmed mer utbrett och accepterat än hos oss.
Ett resultat av detta juridiska arv är just att det har använts för att påverka och om möjligt hindra diskussioner och debatter från att äga rum. Alltså ett grundskott mot en av det demokratiska samhällets grundpelare.
Ett känt exempel på sådana här fall är rättegången i Storbritannien mot den amerikanska historikern Deborah Lipstadt där förintelseförnekaren David Irving 1996 stämde henne och hennes bokförläggare Penguin Books för förtal (ett mål Irving förlorade). Ett annat känt fall är från Frankrike 2007 när två större muslimska organisationer stämde tidningen Charlie Hebdo för att ha tryckt teckningarna från danska Jyllandsposten (tidningen friades).
I Europa, med olika rättstraditioner, har aktivister av olika schatteringar använt sig av de juridiska möjligheter som lagen ger för att komma åt, tysta eller skrämma individer som ses om misshagliga. För islamistiska aktivister – som Doubakil och Abdullahi i vårt svenska exempel – har detta visat sig vara ett framgångsrikt vapen.
Ökad lyhördhet
Den här utvecklingen med en ökad juridisk aktivism från islamistisk sida går hand i hand med en annan trend där europeiska samhällen blivit alltmer lyhörda för extremt religiöst motiverade krav på särbehandling och även särlagstiftning för att ”skydda” religiösa minoriteter från inflytande från majoritetssamhället. Aktivister som Doubakil och Abdullahi är goda exempel på båda dessa trender och rättegången mot Hermansson är ytterligare ett försök att skapa frizoner där dessa aktivister kan verka utan eller med så lite inblandning från samhället i övrigt som möjligt.
Rättegången mot Hermansson är ytterligare ett försök att skapa frizoner där dessa aktivister kan verka utan eller med så lite inblandning från samhället i övrigt som möjligt
Ett mycket konkret exempel på denna trend med anpassning till religiös känslighet är den dom som European Court of Human Rights (ECHR) fattade i oktober 2018, apropå ett domslut i Österrike 2011 mot en kvinna som fällts för ett yttrande om profeten Mohammed som ansågs kränkande. I domslutet från ECHR som avslog den österrikiska kvinnas överklagande, slås bland annat fast att hennes yttrande kan ”hota den religiösa freden”, vilket i praktiken lämnar fältet fritt för ett återinförande av blasfemiåtal.
Det återstår att se hur åtalet mot Hermansson kommer att påverka den ovan beskrivna utvecklingen. Men med tanke på att Sverige redan på många olika plan anpassat sig och låtit extrema religiösa krafter representera en större grupp människor, är det oroväckande att åtal alls har väckts.
Magnus Norell, Adjunct Scholar vid the Washington Institute for Near East Policy, Washington DC. Senior Policy Advisor vid the European Foundation for Democracy, Bryssel.