Tiden att slutligen helt riva av SD plåstret är kommen. Den kraft som stöds av en femtedel av väljarkåren varken kan eller bör fortsätta att ignoreras. För att möta och överkomma de integrations- och migrationsrelaterade utmaningarna – gängkriminalitet, hedersvåld och islamism – som vårt land står inför så har vi inte råd att spela politiska spel. Nej, SD finns och de behövs i svensk politik. Och då inte bara som ett samarbetsparti i Sveriges riksdag, utan som en fullvärdig partner i landets nästa regering.
Det är en illa bevarad hemlighet att den mångåriga utfrysningen av SD fick partiet att växa. Synnerligen snabbt och mycket, dessutom. I den utfrysningen deltog även länge mitt eget parti. Och om sanningen ska fram så var jag för ett decennium sedan själv en av dem som bidrog till att frysa ut dem och få partiet att växa.
Man lär av sina misstag. SD är i dag ett av landets tre största partier. Det är kalla fakta.
Bör samarbeta
En sådan kraft varken kan eller får ignoreras. Och det inte bara för att man växt så det knakar. Nej, detta framförallt eftersom de blivit ett parti som man bör samarbeta med. Ett parti som KD bör fördjupa sitt samarbete med. Ett parti som KD bör sitta i regeringsställning med om det finns förutsättningar för en konservativ regering efter valet nästa år.
Strikt ideologiskt står mitt parti och SD närmre varandra än man kan tro. För mig, som konservativ kristdemokrat, förenas våra partier i just konservatismen. En konservatism som tar sig konkret uttryck i bådas betonande av familjen som en av samhällets viktigaste gemenskaper. En konservatism som tar sig uttryck i båda partiernas betonande av lag och ordning, i ett alltmer laglöst Sverige.
Det laglösa Sverige är också det kalla fakta. Gängkriminalitet, hedersvåld och islamism är vår tids stora farsoter. Alla är de resultatet av ett integrations- och migrationsrelaterat misslyckande av astronomiska mått. Härom veckan omnämnde den tyska tidningen ”Bild” Sverige som ”Europas farligaste land”. En Sverigebild som Sverige har gjort sig förtjänt av.
Realpolitisk riktning
Att så är fallet har SD pekat på länge. På så vis har partiet inte bara skjutit flera av de övriga partierna framför sig, i en mer realpolitisk riktning, utan också fått allt fler svenskars förtroende i frågor om invandring och lag och ordning, och kopplingen fenomenen emellan. Det vore rent naivt att tro att ett parti med ett sådant förtroendekapital, i dessa vår tids stora ödesfrågor, inte skulle vilja göra anspråk på regeringsmakten. På så vis har mitt parti inte särskilt mycket att välja på, om man nu menar allvar med regeringsambitionerna.
Jag är naturligtvis fullt medveten om partiets rötter. Men så har också Vänsterpartiet ett mörkt förflutet. Så hyllar flera av dess företrädare ännu i dag kommunismen och dess medlöpare. Det partiet har Stefan Löfven och Annie Lööf satt sig i knät på. Även Socialdemokraterna har ett förflutet som lämnar en hel del att önska. Under Andra världskriget ledde man den samlingsregering som gav Hitler fri lejd genom Sverige. Ända fram till 1958 drev man Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Ett mörkt förflutet har även Moderaterna. Partiets stöd till den vidriga apartheidregimen i Sydafrika uttrycktes av ledande företrädare långt in på 1980-talet.
Någon bojkott ville man inte se.
För dessa partiers mörka förflutna kan inte SD klandras. Jag håller inte med partiet i alla frågor. Men så håller jag heller inte med mitt eget parti i alla frågor. I somras skrev jag en debattartikel om att Sverige omedelbart borde införa en ”asylpaus”, för att kunna hantera de migrations- och integrationsrelaterade utmaningar som landet står inför. Det är en linje som åtminstone i dagsläget ligger närmre SD:s än mitt eget partis.
Faktum är att allt mindre skiljer oss åt i integrations- och migrationspolitiska frågor. Grogrunden för ett fördjupat samarbete partierna emellan finns således.
Mitt partis linje i frågan ligger ändå betydligt närmre än den rödgrönliberala sörjans. Faktum är att allt mindre skiljer oss åt i integrations- och migrationspolitiska frågor. Grogrunden för ett fördjupat samarbete mellan partierna finns således.
Till skillnad från våra politiska meningsmotståndare så vet vi kristdemokrater att ta ansvar för vårt land. Det gör vi genom att samregera med SD efter nästa val. Inte bara för att vi måste, utan för att Sverige på så vis blir ett bättre land att bo och leva i. Sverige förtjänar bättre.
Filip Haugland (KD), kandidat till Sveriges riksdag 2022
LÄS MER:Vart tog KD:s kristna värderingar vägen?