Replik
till Järntorget, 15/9 och 18/9
Bygget av Petter Stordalens nya hotell på Järntorget har invigts och ännu en gång blossar en het debatt om stadsplanering upp i Göteborg. På GP Debatt 15/9 varnar socionomstudenten Sofie Fagenheim för en intensifierad gentrifieringsprocess av området. Främst talar hon om stadskvalitet – Järntorget rymmer en större variation av verksamheter, funktioner och människor än de flesta andra stråk i vår stad.
Risken för gentrifiering är nonsens menar Andreas Eriksson, som i en replik hävdar att modiga och visionära entreprenörer snarare är förutsättningen för denna mångfald. I en historisk överblick skriver han: “Den hänsynslösa profitjakten var i själva verket det som gjorde Järntorget till den kosmopolitiska smältdegel det är i dag.” Erikssons syn på stadsplanering äger i stora kretsar ett herravälde över debatten. Logiken lyder: “Ge storföretagens spel fritt utrymme – och en levande stad växer fram där vi alla är vinnare.”
Ge fler tillgång till stadsplaneringen
Jag tror dessvärre inte att det är så enkelt. Detta tänkande är ironiskt nog närmast lika endimensionellt som sovjetkommunismens, i meningen att några få makthavare skulle vara kapabla att göra allt bra för alla. I sovjetkommunismens fall partiets innersta kärna, i den nyliberala kapitalismens fall de allra rikaste entreprenörerna.
Min uppfattning är att politiken bör skapa strukturella förutsättningar för ett stadsrum där alla medborgare, och inte bara de mest etablerade entreprenörerna, kan sätta avtryck och driva verksamhet
Överhuvudtaget fastnar debatten alltför ofta i en konflikt mellan stat och näringsliv – demokrati kontra kapitalism. Vi bör snarare diskutera vilken stat (i detta fallet stad) och vilken kapitalism som ger bäst förutsättningar för en kvalitativ stadsmiljö. Min uppfattning är att politiken bör skapa strukturella förutsättningar för ett stadsrum där alla medborgare, och inte bara de mest etablerade entreprenörerna, kan sätta avtryck och driva verksamhet. Jag tolkar det som att Fagenheim just slår vakt om de aktörer som spontant format platsen underifrån. De kvaliteter som på så vis vuxit fram är organiska.
I fallet vi nu diskuterar går stad, näringsliv och en vilsen arbetarrörelse ihop för att förändra platsen ovanifrån med så kallade mekaniska ingrepp. Som Fagenheim skriver har sådana projekt sällan varit lyckade – Kvillebäcken och Haga är två något äldre exempel, nu också Gamlestan. Organiska kvaliteter visar sig överlägsna mekaniska kvantiteter.
Släpp fram mindre aktörer
Eriksson har helt rätt i att det är privata företag som berikar området. Men han bortser från att storleken på företagen är helt avgörande i sammanhanget – Långgatornas stadsbild präglas av många små företag snarare än några få stora. I stället för en stor H&M butik möter vi flera klädaffärer med olika stil, i stället för ett stort hotell flera små vandrarhem och B&B. En mogul som Petter Stordalen har helt andra ekonomiska muskler än de mindre företagarna. Baksidan av storkapitalets inträde är att hyrorna med all sannolikhet kommer att höjas på sikt. Konsekvensen blir en stadsmiljö där just de modiga entreprenörer som driver en originell, och i många fall mindre lönsam verksamhet, går under i den alltmer intensiva konkurrensen.
En mogul som Petter Stordalen har helt andra ekonomiska muskler än de mindre företagarna
Avslutningsvis kan Erikssons rubrik “Järntorget – ett solklart resultat av kapitalismen” kommenteras. Järntorget är ett resultat av de som bor, arbetar och av andra anledningar rör sig i området. Det har människan gjort i alla tider, långt innan kapitalismens uppkomst. Dagens hot mot stadslivet är att efterkrigstidens balans mellan kapitalism och demokrati håller på att rubbas– till den spekulativa kapitalismens fördel. Och det drabbar oss alla, även företagare, därför att kapitalister och företagare är inte samma sak. I veckan ska jag gå och se Push, Fredrik Gerttens aktuella dokumentär som skildrar hur världens städer avdemokratiseras under tystnad. Den borde alla Göteborgare gå och se.
Johannes Milich, Katharsis institut