Slutreplik
Sverige har på några decennier gått från att vara etniskt homogent till att bli etniskt heterogent. Förorterna är platsen där omvandlingen är allra mest påtaglig, eller i varje fall mest omdiskuterad. Min samhällsvetenskapliga reportagebok Förorten är ett bidrag till diskussionen om hur denna samhällsomvandling fungerar och skulle kunna fungera bättre. Nu finns det två kritiska repliker på GP Debatt.
Stina Hansson (10/10) avfärdar att den stora etniska diversifieringen i förorterna påverkar den lokala tilliten. Hon vill i stället förklara bristen på tillit med ojämlikhet, socioekonomisk marginalisering och upplevelser av diskriminering från välfärdsinstitutionerna. Om detta följande: Det är inte förtroendet till institutionerna som är lågt i förorten, det är tilliten till andra boende. Därmed faller argumentet att uppfattad institutionell tillit driver den låga mellanmänskliga tillitsnivån i förorten.
Flera faktorer avgör tillit
Ännu viktigare är att Hansson missar åtskillnaden mellan generell tillit till andra människor och tillit till människor i det egna närområdet. Medan forskningsläget är något oklart vad gäller den generella tilliten finns entydiga belägg för att den lokala tilliten mellan människor i grannskapet är lägre i etniskt diversifierade områden än i etniskt homogena områden (se till exempel Dinesen, Schaeffer och Sønderskovs kommande översiktsartikel i Annual Review of Political Science).
Den låga tilliten till andra i området beror bland annat på språkförbistring och människors inneboende misstänksamhet mot personer som inte liknar oss själva
Den låga tilliten till andra i området beror på språkförbistring, människors inneboende misstänksamhet mot personer som inte liknar oss själva (ingrupper och utgrupper), på sammansättning där många boende har socialiserats in i miljöer där förhållandevis få är beredda att lita på den ”okände andre” och på gransskapseffekter där många stör sig på sådant som föräldrar som inte håller koll på sina barn och, faktiskt, slarvig sophantering. Man kan ogilla denna omständighet, men det är likväl en riktig beskrivning av verkligheten.
Hansson hänvisar till sin egen forskning om tillit i relationen mellan förvaltning och invånare i Angered. Hennes rapport ”Tillitens roll i områdesutveckling” visar sig bygga på 31 intervjuer med boende i Hammarkullen ”där en bredd av perspektiv har säkerställts”. Rätt tillämpad är sådana kvalitativa intervjuer en bra metod för att kartlägga vilka olika typer av uppfattningar och föreställningar som finns i en population (jag använder den själv i boken) men metoden är värdelös för att skatta hur många som tycker det ena eller det andra och för att klarlägga orsaksförhållanden. Hansson tycks omedveten om denna begränsning i sitt eget metodval.
Bygger på kontrollerbara fakta
Maria Magnussons replik (14/10) ifrågasätter att det finns täckning för bokens slutsatser. Jag kan lugna henne. Samtliga 18 substantiella observationer bygger på kontrollerbara fakta som redovisas öppet. (En nittonde observation handlar om mina egna tillkortakommanden under arbetet och där får ni tro mig på mitt ord). Om Magnusson upptäckt konkreta felaktigheter lyssnar jag gärna.
Samtliga 18 substantiella observationer bygger på kontrollerbara fakta som redovisas öppet
Magnusson har hakat upp sig på ett citat i slutkapitlet om behovet av mer ”svenskt tänk” i förorterna. Det resonemanget handlar om att vara tydlig med vad som behövs för att göra det bättre i områdena. Jag kan inte fatta annat än att det betyder att områdena skall bli mer som resten av Sverige och uppfattas som en mer positiv del av Sverige. Om Magnusson läst observation tre ”Svenskar uppfattas som snälla men irrelevanta” hade det underlättat hennes förståelse. Svensk-svenskarna har undvikit förorterna i flera decennier och kommer knappast att ändra sitt beteende under överskådlig tid.
Etnicitet är avgörande
Magnusson oroar sig över att boken stigmatiserar och hjälper dem som ”vill skylla alla problem på invandringen”. Det menar jag är fel. Det tassande förhållningssättet har prövats av offentligheten under lång tid med begränsad framgång. Etnicitet är viktig på flera sätt. Alldeles uppenbart för att människor organiserar sina liv efter sin etnicitet (räkna till exempel hur många som gifter sig inom sin etniska grupp och hur många av föreningarna som baseras på etnicitet). Men också för att människor är stolta över sitt ursprung och att den stoltheten förnekas dem när man från svensk-svenskt perspektiv talar om ”invandrare” som en homogen grupp.
Magnusson oroar sig över att boken stigmatiserar och hjälper dem som ”vill skylla alla problem på invandringen”. Det menar jag är fel.
Både Hansson och Magnusson säger att förorten är komplex men stannar vid ordet. Min bok visar hur komplexiteten ser ut. Det kan låta häftigt att det talas över 100 språk i stadsdelen Angered, men ur perspektivet social sammanhållning är det en mardröm så länge man inte har svenskan gemensamt. Hansson och Magnusson som båda forskat om förorterna kan gärna ställa sig en fråga: Varför har vi inte uppmärksammat att myndigheterna har så dålig koll att de inte vet hur många boende som har problem med svenska språket?
Peter Esaiasson, statsvetenskapliga institutionen Göteborgs universitet