En oförsiktig debatt spär på fördomar om förorten

Replik

till Utanförskap, GP 9/10 och 10/10.

”Debatten om förorterna måste bli mindre ängslig” skriver Peter Esaiasson i sin debattartikel den 9 oktober, som också är en bokanmälan, och som grundar sig i forskning som han har bedrivit i Hjällbo och Bergsjön. Komplexiteten i förorterna framhålls som ett forskningsfynd. Som Stina Hansson påpekar i sitt svar den 10 oktober är detta inte något nytt.

Undertecknad, som bott och arbetat i Angered i fyrtio år och som har bedrivit forskning om både epidemiologi och folkhälsa i ett av delområdena är helt överens om att det behövs vetenskaplig kunskap om förhållandena. Men för att forskning skall vara något mer än en återspegling av forskarens uppfattningar krävs att slutsatserna har täckning i de data som har samlats in. Att döma av det som har presenterats i artikeln, i boken och på boksläppet den 9 oktober är det tveksamt om så är fallet.

Handlar inte bara om etnicitet

Den etniska heterogenitet beskrivs som grundläggande i många frågor. Etnicitet är förvisso viktigt men människor i förorterna samlas också i andra grupperingar, exempelvis i verksamheter som skolor och idrottsföreningar och när de tillsammans försöker försvara sina fritidsgårdar och mötesplatser mot nedläggningshot. I boken ifrågasätter en ung man forskarens fokus på att dela in folk i grupper.

Om man räknar de svar som redovisas i slutet av boken ser man att knappt nio procent anger att områdena skulle behöva fler svenskar. Betydligt högre andel, 32 procent, svarar att det är särskilt viktigt att samhället satsar på barn och ungdomar. Trots dessa tecken på att många av deltagarna inte tycker att det är ”svenskhet” som fattas väljer författaren att lyfta fram några ord som en ung kvinna i Bergsjön yttrade i en av de 2 500 intervjuerna (citaten är från sidorna 168-170 i boken):

”Det vore inte fel att få in mer svenskt tänk”. Och vad innebär det, frågar man sig? Det står ingenstans att forskarna har frågat den unga kvinnan om hon ville att hennes ord skulle lyftas fram som ett slags huvudfynd.

”Man fattar om man vill, annars får ni fråga tjejen på (och så namnet på gatan där hon bor)” skriver Esaiasson, och fortsätter med att själv precisera ”svenskt tänk”: ”… fler personer som försörjer sig själva, som är villiga att bidra till det gemensamma, som ser värdet av att följa statens regelverk, och som värdesätter punktlighet.”

Han lyfter svårigheter: ”… eftersom människor måste ha någonstans att bo är det ingen lösning att de mindre skötsamma (de som absolut inte tänker svenskt) flyttar till någon annan förort.” (Parentesen i meningen är alltså inte tillagd av mig utan av författaren i fråga).

Krävs nyansering

Peter Esaiasson efterfrågar en mindre ängslig debatt. Jag anser tvärtom att det är viktigt att fundera över hur vissa formuleringar kan uppfattas av å ena sidan dem som har utländsk bakgrund, å andra sidan av dem som vill skylla alla problem på invandringen. Det handlar inte om att sopa svåra frågor under mattan, för det är vi överens om inte är fruktbart. Men det går att beskriva problem utan att stigmatisera och utan att bekräfta fördomar och stereotyper. En förutsättning är nära samverkan med dem det handlar om.

Det går att beskriva problem utan att stigmatisera och utan att bekräfta fördomar och stereotyper

Jag ställer mig därför tveksam till om det är deltagarna i studien som fokuserar på etnicitet, eller om det är studiens utformning som skapar den bilden. Om det är så att man i enkäten och intervjuerna ställde många frågor kring etnicitet, men få om exempelvis ekonomi och bostadssituation, är risken stor att man har fått fram en bild av forskarens förutfattade mening i stället för en användbar pusselbit i bilden av komplexiteten. Som man ropar i skogen får man svar.

Maria Magnusson, verksamhetsansvarig för Folkhälsoenheten vid Angereds Närsjukhus