Det finns ett perspektiv som alltför ofta tappas bort i den offentliga diskussionen: det judiska folkets rätt till trygghet och skydd, genom existensen av en egen stat – Israel. I dagens mediala klimat är det som om vi glömt att bakom rubrikerna och fördömandena finns människor, individer – också judar – som har rätt till säkerhet. Den rätten får inte villkoras.
Internationell rätt bygger på principen om statsbildning: att varje folk bosatt på ett eget territorium under en gemensam myndighet kan ha rätt till en egen stat, med självbestämmande och skydd inom sina egna gränser. Denna rätt har även det judiska folket – en rätt som bekräftades redan av Nationernas Förbund 1922 och därefter av Förenta Nationerna 1947.
Trots detta ifrågasätts Israels rätt att existera som självständig stat gång på gång. Ofta sker det indirekt – genom krav på att Israel ska underkasta sig andra intressen än sitt eget självbestämmande, eller att Israel inte fullt ut får åberopa de rättigheter som andra stater tillerkänns enligt internationell rätt.
Ställs utan skydd
Man kan inte både kräva att Israel följer alla delar av folkrätten och samtidigt förvägra landet samma utgångspunkt som andra: nämligen rätten att existera som suverän stat. En sådan hållning leder till att det judiska folket i praktiken ställs utanför det skydd som folkrätten ska erbjuda.
Självklart är inte Israel en idealstat, lika lite som dess politiker eller beslut är felfria. Inget land är det. Situationen i regionen är svår, och varje dag fattas beslut under extrema förhållanden. Det måste vi kunna diskutera – öppet och ärligt.
Men det förändrar inte kärnan i frågan: utan staten Israel finns inget juridiskt skydd för det judiska folket. Det handlar inte om ideologi, utan om realiteter.
Utan Israel återstår en nedräkning – inte bara bildligt, utan bokstavligt – till dess att det judiska folkets framtid åter hotas av förintelse. Det är inte ett påstående byggt på rädsla, utan på historiska fakta.
När man i ord eller handling kräver att Israel ska upplösas eller kraftigt begränsas i sin suveränitet, hamnar man i ett tankemönster som historiskt förföljt judarna. Det är inte bara en politisk åsikt. Det är att ställa krav på ett enda folk som man inte ställer på något annat. Det är antisionism – och i många fall också antisemitism.
Men mitt i allt detta bör vi våga formulera en tydlig skillnad: det är skillnad på att ge sitt liv för andra – och att ta sitt liv för att andra ska dö
Det judiska folket är det enda folk som genom historien systematiskt drivits bort från land efter land, vars existens förnekats – inte bara av extremister, utan också av stater, kungar och lagar. Deras historia bär på en lång kedja av förföljelse och svaret på den historien kan inte vara fortsatt rotlöshet.
Svaret måste vara ett hem.
Svaret måste vara ett försvar.
Svaret måste vara Israel.
Det finns många obesvarade frågor om vad som sker i Israel och Gaza. Det är ett moraliskt och juridiskt minfält. Men mitt i allt detta bör vi våga formulera en tydlig skillnad: det är skillnad på att ge sitt liv för andra – och att ta sitt liv för att andra ska dö.
Det här är inte en komplett analys. Det är ett personligt inlägg, en röst bland många. Men vi har landat i att vi behöver tala klarspråk.
Vi behöver vara tydliga.
Våga säga: det judiska folkets rätt att finnas till är icke förhandlingsbart.
Våga stå upp – som människor, med namn och ansikten – för rätten till existens, trygghet och självbestämmande.
Lars Adaktusson, ordförande Vänskapsförbundet Sverige – Israel
Rasmus Troedsson, journalist, skådespelare
Annelie Enochson, arkitekt, Riksdagsledamot 2000-2014 för KD
Jörgen Knudtzon, journalist, Ordförande Vänskapsförbundet Sverige – Israel, Väst
