Slutreplik
5/3 Stäng ner gymnasieskolorna omedelbart
9/3 Varje dag med distansundervisning är ett misslyckande
I en debattartikel yrkade jag för att gymnasieskolorna borde återgå till full distansundervisning för att ge svensk sjukvård andrum och förhindra att den tredje coronavågen som är på ingång inte lamslår Sverige. En våg som Anders Tegnell hävdar går att förhindras om ”vi alla hjälps åt”.
I en replik hävdar däremot tredjeårsgymnasisten och styrelseledamoten i LUF Väst Liv Näslund att det är fel väg att gå, och det är en acceptabel åsikt – om det inte vore för att argumentet egentligen låg i att blott tredjeårseleverna bör få återgå.
Olika på olika skolor
Låt mig emellertid besvara några av påståendena. I första stycket hävdar Liv bestämt att skolorna allaredan är stängda. Sedan den 25 januari rekommenderar Folkhälsomyndigheten Sveriges gymnasieskolor om att bedriva delvis närundervisning. Möjligen bedrivs undervisningen på Livs skola endast på distans; men på många av Sveriges gymnasieskolor har det blivit en misslyckad delvis återgång; simultant med att Folkhälsomyndigheten konstaterar att smittspridningen återigen ökar bland 18–19-åringar. I politiska frågor som kan vara skillnad på liv och död bör man icke yrka på beslut för egen personlig vinning utan blicka utefter vad som är i samhällets enade framgång.
Ytterligare frågar sig Liv ”har vi elever inte lidit tillräckligt nu?”. Det är en befogad fråga som jag på egoistiska grunder torde hålla med om. Men, samhället är icke blott gymnasister och det tåls att upprepas. Enligt Socialstyrelsen har Sveriges runt 30 000 hemlösa drabbats extra hårt utav pandemin och de restriktioner som blivit till följd av sjukdomens tillslag. Möjligen lider kanske de hemlösa mer än någon grupp; men de tycks få lida onämnbart. De människor som icke längre ens kommer kunna värma sig på den lokala McDonalds lider nog icke förty mer än flertalet av Sveriges ungdomar.
Retoriken om elevernas hemska lidande är nästintill ett hån mot svensk sjukvård vars hjältedåd för Sverige är bortom vad resterande befolkning kan föreställa sig. Sex av Sveriges sju universitetssjukhus har enligt en uppringning av SR brist på sjukvårdspersonal; en personalflykt som har förvärrats i och med Covid-19. Enligt studien ” COVID-19–Associated Hospitalizations Among Health Care Personnel” från CDC löper sjuksköterskor störst risk att drabbas av Covid-19. Trots det går dessa hjältar till jobbet varje dag och gör mer än vad ungdomens jämmer någonsin kan mäkta med i jämförelse. Frågan bör därför omställas, har inte sjukvårdspersonalen lidit tillräckligt nu?
Ungdomars bekymmer fjuttiga
I skrivande stund räddar svensk sjukvård liv på människor som har drabbats av denna farsot vars liv just nu vilar i sjukvårdsprofessionens händer. I plågsamma miljöer jobbar svensk sjukvårdspersonal över – icke för att energin tillåter, för den tryter – men på grund av solidariteten mot samhället och för att plikten kallar. Ungdomars bekymmer är alltför ofta fjuttiga i en sådan liknelse. Förvisso, om det inte vore för de äldre generationernas vadderade och beskyddade värld för oss hade många möjligen accepterat att vi lever med en farlig farsot – ibland är livet mörkt men morgondagens skimmer stiger långsamt fram över horisonten.
Faktumet är dessvärre följande: 13 000 svenskar är döda. Hundratusentals jobb borta. Miljontals liv är evinnerligen påverkade. Inte bör skolorna återgå till fjärrundervisning för ungdomens bästa – utan för samhällets framtid. Likt som en i krig bemödar sig med att göra allt för att skydda ens invånare måste vi idag göra detsamma. Britterna skickade ut barnen till landsbygden bortom bomberna. På samma vis bör vi skicka hem oss för att förmå oss att besegra vår osynliga fiende.
Liv Näslund menar vidare att fjärrundervisning ”är ett misslyckande”. Självfallet! Tack vare en handlingsförlamad regering har nödvändiga beslut inte fattats och förvärrad smittspridning har blivit ett faktum. Tack vare den socialdemokratiska rödgrönliberala röran för att behålla makten. För Socialdemokraterna går det som är samhället i gagn i andra hand – ty blott makten går i första hand.
Kunskapsinhämtning är i sammanhanget irrelevant. Ty det som spelar roll är folkhälsan. Att vi förmår oss att rädda liv, begränsar sjukvårdens belastning och avvärjer en förvärrad situation.
I kampen mot ett farligt och smittosamt virus kan icke tredjeårselevers längtan få gå före. Vi får stå pall. För att vi vill ha en morgondag som är bättre än gårdagen. Med nära och kära i liv. Kunskapsinhämtning är i sammanhanget irrelevant. Ty det som spelar roll är folkhälsan. Att vi förmår oss att rädda liv, begränsar sjukvårdens belastning och avvärjer en förvärrad situation.
Regeringen måste ändra sig nu om de på riktigt vill ta strid med en pandemi som har begränsat grundläggande fri- och rättigheter i inemot ett år. Vi måste tillåta Sverige att snart kunna blomstra igen, att jobben kan blomstra, att friheten kan blomstra – men då måste vi här och nu tygla oss själva ett tag. En sådan nobel uppoffring torde vi tänkas göra för framtiden.
Rasmus S Andersson, gymnasieelev och ledamot i MUF Kungsbacka