Häromveckan satt jag i en panel om kritikens tillstånd. Jag vet inte hur många sådana paneler jag har suttit i. Men som en golgata har de följt mitt kritikervärv sen jag som doktorand plitade ner mina första kortrecensioner för en herrtidning under pseudonym. Idag – efter det att TT 2022 släckte ner sin filmkritik och NTM-koncernen till nyår lägger ner sin – ter det sig som en feberdröm att redaktörer som lockade läsare med halvklädda kändisar för bara 20 år sedan ansåg det viktigt med filmkritik i sina spalter.
När TT la ner filmkritiken var det landsortspressen som drabbades. Den öken som då började bre ut sig växer nu när Norrköpings tidningar, Östgöta Correspondenten, Gotlandstidningarna med flera blir utan filmkritik.
Ändå, trots att detta som nu pågått i 18 månader får betraktas som det största hugget mot svensk kritik i modern tid, är det bortom Facebookinlägg av berörda ingen som säger flaska. Inga kritiker högre upp i hierarkin – litteraturkritikern är längst upp, om du undrar – har rutit ifrån. Inte en enda kulturredaktör.
Bra kritik är inte tyckande.
Det enkla, trista svaret är att filmen – bisarrt nog – fortfarande betraktas som lågkultur. Dess hastiga omvandling från biografkultur till strömningstjänstinnehåll har därför knappt gjort avtryck i svenska kulturdiskussioner (jämför med spaltmetrarna ljudboksdiskussioner får). Men hur skulle det kunna bli så när synen på film i Sverige pendlar mellan okunskap och ointresserad elitism, som när Carl-Michael Edenborg i Aftonbladet betraktade den som ”förpassad till nöjessidorna” (27/8/21).
Under alla år och i alla paneler har jag försökt återkomma till kärnfrågan – varför kritik är viktig och varför den inte kan ersättas av algoritmer och tittares medelbetyguträkningar på diverse sajter.
Svaret jag har gett har inte blivit mindre relevant när artificiell intelligens seglat upp som ett nytt hot: Kritik är en del av kulturens, konstens, kretslopp. För filmens del är det i ett litet språkområde som det svenska särskilt relevant att det finns en dialog som stöter och blöter och gormar och har sig.
Bra kritik är inte tyckande. Visst fäller vi omdömen. Men bu eller bä utan att ge en, förhoppningsvis stringent och underhållande formulerad, ingång till verk och tendenser ger jag inte mycket för. När filmen inom ett par år står inför sitt största skifte någonsin, när AI inte bara kommer spotta ur sig oöverskådliga mängder film utan även förändra filmen från masskultur till att designa det just du vill se i din strömningstjänst, blir kritikerns roll bara större. I att göra ett kvalificerat urval i den här störtfloden, sätta filmer i sammanhang. Man kan koka ner det till den etiska fråga all kultur behöver ta i AI-tidevarvet: är konst konst utan människans kreativitet? Samma fråga gäller kritik.
Nu om någon gång är behovet skriande.
Men under det senaste panelsamtalet såg jag ett ljus. Det kom, som ljus gör, österifrån, eftersom vi höll till i källaren till ett ljuvligt antikvariat i Helsingfors. Tillställningen organiserades av en i Sverige okänd fyrbåk i svenskspråkigt kulturliv: Kritikbyrån, en organisation för finlandssvenska kritiker som syftar till att vitalisera och stärka frilanskritikers ställning.
Till Kritikbyråns insatser, som speglar deras ognälliga och sunda inställning, hör att de dubblar sina medlemmars arvoden. De bidrar också till sammanhållning eftersom man inte gör skillnad mellan lågkultur och högkultur. I panelen satt kritiker som alla skriver om film, och publiken utgjordes ändå av operakritiker och litteraturvetare. Det avspeglas även i Kritikbyråns pris för Årets kritiska text i finlandssvenska medier. (Jag var domare och efter att ha plöjt hundratalet texter är mitt budskap till rikssvenska kulturredaktörer: Skynda, fynda! Här finns mängder av namn som skulle vitalisera våra sidor).
Varför ser vi inte någon liknande gemensam organisering i Sverige? Varför är den kvalificerade kritiken ett styvbarn utan egna stipendier? Nu om någon gång är behovet skriande. Filmkritiken är inte det sista område nedskärningens öken kommer sluka, det är bara början. Svenska kritiker och kulturredaktörer bör alltså ta ton nu – inte när det är för sent.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Här är årets bästa filmer enligt GP:s kritiker
LÄS MER:Ge oss bättre svensk action, komedier och thrillers
LÄS MER:Han skriver om svenskarnas vilda kärlek till vilda västern
LÄS MER:Recension: ”Önskan” i regi av Chris Buck och Fawn Veerasunthorn
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
