Fler ensamkommande än svenskfödda i sysselsättning. Det budskapet basunerade flera medier nyligen ut på nyhetsplats, däribland Sveriges Radio och SvD. Underlaget var en nysläppt rapport från Statistiska centralbyrån. Att DN:s och Aftonbladets ledarsidor skulle slå upp denna nyhet i en blandning av triumf och indignation över ”hatet” mot de ensamkommande under migrationskrisen 2015 får sägas vara väntat.
Men den seriösa kritiken gick ut på att de ”ensamkommande barnen”, som de då kallades (företrädesvis afghaner från Iran), i själva verket ofta inte var barn i behov av asyl och de extra skyddsinsatser som ges till barn, utan ungdomar och unga vuxna som skickats hit av sina familjer för att få en drägligare ekonomisk tillvaro.
Den så kallade gymnasieamnestin som infördes av den rödgröna regeringen för att de ensamkommande skulle få stanna, trots att de saknade asylskäl, sågades sedan av lagrådet i skarpast möjliga ordalag med att: ”Gränsen nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”.
Mer anmärkningsvärt, än att vissa opinionsbildare använder sådana här nyheter som slagträn i debatten, är att seriösa nyhetsmedier helt okritiskt väljer att återge resultaten av en SCB-rapport som saknar relevant information.
Det borde till exempel väcka en del frågetecken att sysselsättningen bland de ensamkommande 23-åringar sägs vara högre än bland jämngamla svenskfödda. Men gåtan har ett ganska enkelt svar. En stor andel av de svenskfödda studerar på högskolan och räknas därför inte som ”sysselsatta”. Man kan tycka att denna basala uppgift borde funnits med i rapporteringen.
Begreppet ”sysselsättning” är dessutom ganska vilseledande i sig. Till sysselsatt räknas den som jobbar minst en timme i veckan. Mer relevant för integrationen är förstås hur många som klarar av att försörja sig själva.
SCB uppger att 70 procent av de ensamkommande männen, och betydligt färre av kvinnorna, har en arbetsrelaterad inkomst på minst tre inkomstbasbelopp (motsvarar en inkomst på 18 500 kronor per månad). Begreppet ”arbetsrelaterad inkomst” inbegriper dock mer än vanlig lön, exempelvis pengar från sjukpenning och föräldraförsäkring. Mot denna bakgrund kan man med fog påstå att SCB-rapporten inte ger någon vidare klarhet över hur det gått för de ensamkommande.
Att en ovanligt stor andel av de manliga ensamkommande jobbar inom vård, omsorg och socialtjänst kan tolkas utifrån att det råder brist på personal i dessa yrken. Men det kan också tolkas som att det är vanliga platser för subventionerade anställningar, så kallade introduktionsjobb för nyanlända där arbetsgivaren – i det här fallet kommuner och regioner – får hela lönen betald av staten i de lägre inkomstskikten. Det är ingen hemlighet att många kommuner aktivt arbetar på att föra över kostnader för nyanlända genom att ge dem a-kasseberättigade tillfälliga arbeten i stället för att de ska gå på kommunalt försörjningsstöd. Troligen handlar det om en kombination av dessa faktorer.
Naturligtvis är det positivt om det gått bra för de ensamkommande. Men vi vet faktiskt inte svaret på den frågan utifrån de siffror som presenterats.
Vid det här laget borde både myndigheter och journalister begripa att ingen är betjänt av att verklighetsbilden kring invandringen läggs till rätta. Från första början var det just det som skapade ett starkt motstånd hos stora delar av befolkningen. Att vuxna män beskrevs som barn blev bara allt för löjeväckande. Själva gymnasieamnestin gjorde inte saken bättre, där det i praktiken slogs fast att du får stanna även om du inte har asylskäl bara du påbörjar en gymnasieutbildning som du inte ens behöver fullfölja.
Ledarsidans kolumnist, Torbjörn Hållö, påpekade häromdagen att rapporteringen varit missvisande om följderna för vården av de skärpta kraven på arbetskraftsinvandring (GP 9/12).
Precis som Hållö påpekar behöver den felaktiga bild som presenteras inte ses som ett uttryck för medveten manipulation eller ens slarv. Snarare handlar det om en oförmåga att frigöra sig från föreställningar om hur man vill att verkligheten kring invandringen ska vara. Det mest korrekta är att kalla det bristande professionalitet, då professionell träning i hög grad handlar om att gå emot sina egna invanda föreställningar och känslor.
Priset för bristen på professionalitet är dock väldigt högt. För trovärdighet är lättare att rasera än att bygga upp på nytt. På en växande andel av befolkningen biter inte längre fakta och statistik för att de utgår från att den är tillrättalagd av ”etablissemanget”. Skälet till det är långt ifrån bara desinformation, populister och trollkonton på nätet. En viktig orsak är just oförmågan hos många i inflytelserika positioner att stå upp för de professionella kraven på att beskriva verkligheten som den är. I slutänden är det att skjuta sig i foten.
Rättelse: I en tidigare version påstods att även a-kassa ingick i begreppet arbetsrelaterad inkomst. SCB använder sig dock av en annan definition, än exempelvis Migrationsverket, där a-kassa inte ingår i begreppet däremot sjukpenning, föräldrapenning m.m.
LÄS MER: Påhittade siffror om arbetskraftsinvandring
LÄS MER: Orimlig politik om ensamkommande
LÄS MER: Sluta vilseleda om invandringen
