Först det föreningsmässiga. Göteborgs FC har med olika namn sedan 1990-talet haft som mål att skapa Sveriges bästa fotbollslag. Det har gått upp och det har gått ned, men ambitionen har kvarstått. En röd linje i form av ordförande Peter Bronsmans kapitalstarka kärlek till damfotboll och lokalidrott har lotsat föreningen mot toppen.
Bit för bit. Steg för steg. Lika tålmodigt som en amerikansk rösträkning.
LÄS MER: Att vinna är inget man säger, det när något man gör
För alla er som undrar går det utmärkt att citera Karin Boye även denna gång.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Innebörden ska mest uppfattas som en påminnelse på livets förgänglighet.
Sedan har vi det det svältfödda anslaget. Fotbollsintresserade göteborgare vet längre knappt hur det känns att vinna SM-guld. Hur firar man? Hur ser pokaler ut? Var köper man guldhattar?
Ett anfall i sänder, en match i taget
Där är Göteborg FC nu. Att möjligen få chansen att släppa på all uppdämd anspänning, vråla ut en bekräftelse på att det faktiskt gick, jubelskrika så högt det bara går och efter uträttat värv glidtackla sig själva rakt in i en hög av kollektiv guldyra.
Det övertrumfar allt.
Men …
Det är fortfarande en match i taget, ett anfall i sänder och ett mål mer än motståndarna som gäller.
Inget annat.
Klarar Mats Gren och Jörgen Ericson även i eftermiddag av att ingjuta detta i tjejerna ser åtminstone inte jag något hinder till varför som klubben som bär ordförandens företagslogotyp på bröstet inte skulle få jubla redan i dag.
Det har sannerligen varit en resa.
Och jag tänker på flytten till Göteborg, på damfotbollens utveckling och på ledarna som kommit och gått. På Bosse Falks stenhårda träning, på Torbjörn Nilssons mjukare hållning, på Martin Pringle och Stefan Rehn och hur Marcus Lantz så när nått hela vägen redan i fjol.
Vore det inte för ledare som honom ...
Det har varit så några gånger, att Göteborg FC har lagt upp bollen, siktat mot krysset – för att sedan försmädligt se bollen smita just utanför. Jag undrar om inte sportchefen Lasse Svensson har stått där och tittat på varenda gång.
Vore det inte för ledare som Svensson skulle lag som Göteborg aldrig spela matcher som den i dag, med chans på guld.
Det har funnits upplagor med större stjärnor, men aldrig ett lag så väl sammansatt och spetsbrett som årets. 19 spelare av högsta kvalitet har med blod, svett och tårar bidragit till att skapa läget som visserligen går att missa, men som knappast kunde vara bättre.
Linköping borta i dag.
Vittsjö hemma nästa söndag.
I princip räcker det för Rebecka Blomqvist att runda Nilla Fischer en enda gång för att guldet ska vara GFC:s.
Jag tror att det är möjligt. Jag tror att det kan gå.
Utan att gå händelserna i förväg har en av årets nycklar, trots ett uppslitande tränarbyte där Mats Gren kom in efter Marcus Lantz och likställdes med Jörgen Ericson, varit kontinuiteten. Stommen är kvar. Spelet känns igen.
Gör det ni är bäst på
Jämfört med 2019 har endast tre tongivande spelare ”försvunnit” – och här syftar jag på mittbackarna Taylor Leach och Beata Kollmats samt mittfältaren Elin Rubensson. In har kommit drösvis av kvalitet, ingen nämnd, ingen glömd.
Det kommer att vara nervöst i dag. Det ska vara nervöst i dag. Samtidigt har årets Göteborg FC visat mental styrka. Augustiförlusten mot Rosengård fick laget att darra, men aldrig att skälva.
Och till syvende och sist handlar det bara om att göra det inget lag i Sverige under 2020 har varit bättre på.
Gå ut, ha skoj och vinn en fotbollsmatch.
LÄS MER: Priset på damallsvenska stjärnor rusar: ”Går väldigt fort nu”
