”Under de sista varven var han overkligt stark”

Nils van der Poel är inte rädd för att förlora. För han vet att ingen kan ta ifrån honom all den glädje som idrotten redan gett honom. Den insikten gör honom oslagbar.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Med tre varv kvar hängde och slängde Nils van der Poel, det var som att skären inte riktigt tog, det såg tungt och plågsamt ut och han var ju flera sekunder bakom holländaren Roests tider.

Var det nåt som var fel? Hade han – mannen som gjort formtoppning till en konstform och en exakt vetenskap på samma gång – missat i upplägget? Eller var det nåt med isen, det rapporterades inför loppet att myggor (!) frusit fast, vilket skulle kunna påverka åkningen.

Eller var han bara tagen av stundens allvar?

Hade det knutit sig?

Skulle det skita sig?

Dessa tankar snurrade allt fortare i mitt huvud, och jag försökte intala mig att silver faktiskt också är bra, och att den allra största guldchansen ju faktiskt kommer i nästa lopp, 10 000 meter.

ANNONS

Men så kastades jag tillbaka till verkligheten igen. Och i verkligheten har Nils van der Poel, nu och som vanligt, total kontroll. Och att det såg tungt, plågsamt och slängigt beror på att det är skridsko vi pratar om. Det ser ut så. Det är vanvettigt jobbigt.

Och det avgörs på de sista varven.

Många har försökt lista ut vad 25-åringens hemlighet egentligen är. Vad det är som gör att han kunde komma ”från ingenstans” och bli världens snabbaste skridskoåkare genom tiderna. Det talas om hans egensinnighet, och den finns onekligen där. Om träningsupplägget, där han i stort sett bara fokuserat på uthållighet och under det senaste året helt lagt ned styrke- och spänst-träningen. Det viskas om hur han dricker grädde när han cyklar, och om hur han gjort sig egen tidsomställning inför avresan till Peking.

Och allt det där spelar såklart in. Han är unik, på många sätt, och det är det som tagit honom till toppen. Men hur man än vrider och vänder på fenomenet van der Poel så finns det en faktor som väger tyngre än alla andra sammanlagt. Och då handlar det om vad Wolfgang Pichler sa i en intervju inför OS:

”Han tränar mer än någon annan jag träffat.”

ANNONS

Där har ni det. Där är hemligheten. Det handlar om uppemot 40 timmars träning i veckan, vilket är svårt att greppa. Och när en sån som Pichler – demontränaren som piskat fram vansinnesprestationer från världsidrottare i decennier – säger att han aldrig sett någon träna lika mycket … ja, då är det mycket.

Sedan kommer man inte ifrån hans sinnrika psyke. Det känns faktisk lite som att han vänder upp och ner på begreppen även när det gäller idrottspsykologi. För i SVT-intervjun efter loppet berättade han att han inför OS ”tänkt på alla sätt som jag kan förlora”. Och att han kommit fram till att de är många. Men också att det vore okej att förlora. Eftersom den glädje som ett liv med idrotten han älskar gett honom inte hänger på hur det går i en OS-final. Den finns kvar, oavsett.

Med andra ord: Han är inte rädd för att förlora. Vilket gör honom i princip oslagbar.

Under de sista varven var han overkligt stark. På kort tid tryckte han sig ikapp och förbi Roest, och vann till slut, med marginal. Ännu en brutal prestation, och om Nils van der Poel var stor innan så är han nu på väg upp bland de riktigt stora stjärnorna i den svenska idrottshistorien. Första OS-guldet är hemma. Ett kvar att hämta. Och med tanke på van der Poels till synes oändliga uthållighet så tyder precis allt på att han kommer att vinna även 10 000 meter. Förmodligen med större marginal än i dag.

ANNONS

Och det är nog bra för mitt stackars hjärta.

För det här var en fruktansvärd pärs.

ANNONS