Det är spelkväll med familjen under julhelgerna. På bordet står en rykande tekanna, en urplockad ask Aladdin och högar med klementinskal format som Ganesha. Monopol har dukats fram.
Jag kan efter ett tags spelande skönja en viss skillnad i taktik mellan mig och mina medspelare. Medan jag tidigt gick in för att köpa en av Stockholms finare adresser och sedan satsar mina stålar på att rusta upp och göra den så lukrativ som möjligt börjar mina medspelare i stället att samla på sig gata efter gata. Visst går det att överleva ett tag med bara en adress i sin portfölj.
Du kan ha tur och ha en farmor med i spelet som ständigt och jämt verkar hamna på just din gata. Men efterhand blir det svårare och svårare att hänga med när dina spelkamraters maktsfärer breder ut sig över spelplanen, även om du råkar äga Norrmalmstorg.
Vad har Monopol med modern elitfotboll att göra? Mycket, skulle jag säga. I Elizabeth J. Magies spelklassiker startar visserligen alla spelare med lika mycket medel och samma förutsättningar, men ganska snart blir det tydligt att den som äger flest gator går mot säker seger. I herrfotbollens maktsfärer går ett liknande mönster att skönja. Det handlar om det nu så omtalade multiklubbfenomenet.
Jag skrev om den här ”disneyfieringen” av fotbollen i samband med att Manchester City vann Champions League i våras. Systemet med paraplyföreningar under samma ägartak är ett arbetssätt som närmast garanterar framgång. Stordriftsfördelarna med scouting, truppsammansättning och riskspridning är uppenbara. De ekonomiska kalkylerna pekar rakt upp, så länge du har kapital att satsa från första början.
Vart är vi på väg?
Jag ställer mig samma fråga som ekar i svenska vardagsrum varje fredag: Vart är vi på väg?
För att kunna ge en tillstymmelse till svar tar jag fasta på Village Peoples gamla dänga ”Go West”. Titta på USA: där brukar, på gott och ont, svaren på vilken riktning vårt lilla land är på väg finnas. Så också nu. Jag ser framför mig en stängd liga där varje mulitiklubbskedja får köpa sig en plats. Kanske överlever några starka föreningar som de spanska jättarna och några av de större tyska klubbarna (som för övrigt nyligen beslutade om att öppna upp sin föreningsdemokrati för utländska investeringar) och får en plats runt bordet.
Lagen som inte kvalificerar sig (läs: har råd) hamnar utanför i nationella ligor, där multiklubbsföretagen placerat x antal farmarlag för att utveckla talanger och skapa intresse för sin huvudklubb. Att fjolårets försök till en Super League misslyckades tror jag till största del berodde på tajming. Precis som i vilken föränderlig bransch som helst gäller det att vara lagom tidig på bollen när något ska lanseras. Hade jag startat ett solcellsföretag för 40 år sedan hade jag med största sannolikhet misslyckats fatalt. Omgivningen var inte redo för just det, just då. När, vilket inte lär dröja många år, de nationella ligornas självbestämmande är perforerat av utländska kedjeklubbsägare lär situationen vara en annan.
Det går att se att samma tankemönster som präglar multiklubbsrörelsen i världen börjar leta sig in i svensk fotboll. Närvaron av elitklubbarnas farmarlag i seniorseriesystemet har stötts och blöts de senaste veckorna, med sedvanlig ilska från stora delar av supporterrörelsen som svar. Det är befriande att se hur många fortfarande orkar vara arga. På många sätt är det den ilskan, den övertygelsen, om att det inte är maximal produktutvecklingsfart fotbollen är till för i grund och botten, som krävs om utvecklingen ska vändas. För hur likt man kan tycka Monopol och modern elitfotboll är varandra går fotbollen faktiskt inte ut på maximalt värdeskapande. Den är inte bara underhållningsindustri och kommers.
Vi reser mot en själlös liga
Mina barn kan mycket väl växa upp med en världsliga, likt NHL, där ingen kan åka ur. Det blir ett Monopol med riggad spelplan där den som sitter på Norrmalmstorg men saknar andra tillgångar snart fasas ut. Visst ska man inte pracka ner för mycket på NHL. Ligan har levt länge, drar storpublik och skapar idrottshjältar som blir förebilder över hela hockeyvärlden. Men … något saknas. När en klubb kan flyttas över en hel kontinent, när spelare kan bytas bort över en natt för att ett lönetak ska undvikas, när alla emblem ser ut att vara skapta av samma AI-generator har det gått för långt.
Vill du ha en ledtråd vart vi är på väg? För 10 poäng: Vi reser mot själlös liga med höga löner och obefintlig lokal koppling. Nästa stopp: Super League.
LÄS MER:Så blev svensk fotboll unik i världen
LÄS MER:Gigantiska koncerner ritar om fotbollskartan i världen
LÄS MER:Fotbollskartan
