BK Häcken må ha varit först ut av västlagen i allsvenskan 2025, men en stund innan Hisingslagets darriga 2–0-seger mot Brommapojkarna spelades en match i Stockholm också. En match som – med all respekt – var av större nationellt intresse. Djurgårdens IF mot Malmö FF, allsvenskans två ledande fotbollsklubbar sett till sportsliga framgångar, ekonomi och Europaspel.
MFF har vunnit allsvenskan två år på raken, och går mot den inom svensk fotboll så svåruppnådda trippeln. Det har inte hänt sedan IFK Göteborg 1993-96 (fyra i rad). Sådant är kul för det enskilda laget, men tråkigare för serien. Därför hade det förstås varit mer kittlande om Djurgården vunnit mot Malmö hemma på 3Arena, men icke. De tog inte ens poäng, trots stort spelövertag.
Malmö vann en av årets svåraste bortamatcher, och mot den bakgrunden kan man fråga sig vad eller vem som ska stoppa MFF från trippeln? Jag menar, när inte ens Marcus Danielson kunde kvittera med bredsidan från en position i princip inne i Malmös mål? MFF kopplar greppet direkt, och då är det klart att tränaren Henrik Rydström kunde skriva vinnarens historia i en lätt oförglömlig tv-intervju direkt på slutsignal.
Vad Rydström sa? Allt ni kan tänka er och lite till, innan han avslutade på karaktäristiskt vis:
– Jag ber om ursäkt till alla jag har råkat förolämpa nu.
Tillbaka till grundfrågan: Vilka ska egentligen hota Malmö FF? Kan BK Häcken göra det?
Ja, det säger de själva i alla fall. När GP frågade ut Göteborgslagen på upptaktsträffen på Draken i måndags var tränaren Jens Gustafsson tydlig: Det är guld som gäller. Efteråt förklarade Jens att det är hans skyldighet att säga det – och tro på det – när han ser det engagemang hans spelare lägger ner på träning varje dag.
Laul: Håller inte med Jens
Efter 2–0-segern mot Brommapojkarna på Bravida Arena kan jag inte påstå att jag håller med. Inte alls. Jag skulle säga att prestationen Häcken levererade räcker inte på långa vägar. Minuten innan Amor Layouni dribblade in 2–0-målet likt Kurre Hamrin en gång gjorde mot Västtyskland i en VM-semifinal i den här stan, fast på en annan arena, kunde det lika gärna blivit 1–1. BP:s Even Hovland nickade mot mål, och där dök Silas Andersen upp och räddade på mållinjen. Inte bara en gång, utan Silas fick undan returen också. Det var en enastående liten sekvens som drunknade i allt annat som hände.
Häcken imponerade sannerligen inte inför de 4500 åskådarna, och särskilt inte första halvlek. I stället för att utnyttja ytorna bakom BP:s backlinje – och genom djupledslöpningar skapa ytor framför också – körde Häcken fast i ett alldeles för svårt centralt kortpassningsspel. Självklart har Häcken många spelarna en enorm individuell kvalitet som klarar det – i synnerhet Simon Gustafson, Silas Andersen, Zeidane Inoussa och även nye högerbacken Brice Wembangomo – men det hjälper inte om det faller på spelare som Pontus Dahbo och Srdjan Hristic.
Det blev en ganska enkel halvlek för matchens bästa mittback, Even Hovland, och övriga BP-försvarare. Häcken hade inte ens ett omställningsspel. Tog knappt några löpningar. Spelade bollen bakåt när det fanns läge att byta kant. Fram till nollan spräcktes hade Häcken skapat två målchanser, om jag är snäll. Faktum är att BP länge var närmast ett ledningsmål men Victor Stange Linds tidiga frilägesavslut gick stolpe-stolpe-ut.
Den stora skillnaden mellan första och andra halvlek var Mikkel Rygaard. När den skadeplågade veteranen kom in tjugo minuter från slutet öppnade han nästan ensam upp BP:s centrala försvar. Givetvis var det Rygaard som låg bakom att Layouni kunde skjuta 1–0 i öppet mål. Om det inte varit för Rygaard, och Silas Andersen, hade den här Häckenpremiären slutat i åtminstone ett halvt fiasko.
På presskonferensen frågade jag därför Jens Gustafsson hur han såg på sin hårt spända guldbåge i skenet av dagens insats. Har hans övertygelse stärkts eller försvagats?
– Prestationen är inte tillräcklig i det sammanhanget, erkände Jens snabbt.
Sedan tillade han:
– Men vi har gjort en bra försäsong. En förutsättning för att man ska våga prata på det viset är hur spelarna agerar varje dag och att man tar tre poäng. Det är det som är grejen. Det finns saker efter dagens match som behöver bli bättre, det är givet, men det är skitsamma när man vinner., Och en premiär är alltid tuff.
Där ger jag Jens Gustafsson rätt. Har man tagit guldfan i båten, får man ro hen i land. Det går inte att börja backa efter en svajig premiärseger. Jens backade inte.
Däremot ser jag ingen anledning att ändra mitt eget tips där jag har BK Häcken som femma. Det var väl ungefär den premiärprestationen vi fick: Ett lag som absolut kan slåss om Europaplatserna, men som är alldeles för beroende av att 34-årige Mikkel Rygaards kropp ska hålla hela hösten också.
Lägg därtill den olyckliga skadan på nyförvärvet Leo Väisänen, som precis värvats in för att ersätta en annan skadad mittback (Johan Hammar), och haltade ut med lindat knä och tårar i ögonen. Det verkar vila något av en mittbacksförbannelse över Hisingsklubben denna vår.
O
