Vi har bara kommit en tredjedel in i det som skulle bli den storslagna avslutningsoperan av säsongen för Göteborgs friidrottare. Det blev inte så. Redan på tredje dagen har alla göteborgare tävlat färdigt och det finns ingen chans till återuppståndelse.
Ett stabilt kval av Thobias Montler. Ett klarat test i värmetålighet av Charlotta Fougberg. Jag hade gärna fortsatt lista starka prestationer av våra lokala idrottare men där tar det slut. Det är söndag eftermiddag när jag skriver det här och i kvällens schema hade jag hoppats få se både Andreas Kramer springa semifinal och Michaela Meijer hoppa final, men får nöja mig med Angelica Bengtsson som enda svensk.
Jag har inte friidrottsöga nog att på tre längdhopp, på sex stavhopp, på en minut och 46 sekunders löpning kunna avgöra vad som gick snett. Men jag kan som vilken sofftyckare som helst konstatera att det bara är Thobias Montler och Charlotta Fougberg som reser hem från gulfen med godkänt betyg. Den förstnämnda betydligt mer knappt än den sistnämnda.
Vad har de själva sagt om misslyckandena? Det är ett ord som kommit tillbaka när jag lyssnat på göteborgarnas besvikna redogörelser: känslan.
Michaela Meijer har saknat den på tävling under hela året. För Thobias Montler försvann den när han landade illa i en nederländsk sandgrop i början på juni.
Och varken Andreas Kramer eller Lovisa Lindh kände att den riktigt fanns där i säsongens viktigaste lopp.
LÄS MER:"Kan inte bygga bort känslan av att allt är en kuliss"
Vad som också förenar de göteborgare som tävlat här i Doha (och Melker Svärd Jacobsson och Khaddi Sagnia som inte fick göra det) är vikten av att hålla sig skadefri under en hel säsong.
Det kan låta som den mest självklara sak i världen. Men självklarheter är ibland de bästa förklaringarna. Är du inte frisk kan du inte träna. Kan du inte träna kan du inte tävla som du vill. En spiral som varje aktiv vill undvika, en idrottens Bermudatriangel.
Samtidigt kan det för en utomstående te sig märkligt att som i Lovisa Lindhs fall skadan för två år sedan på något sätt fortsätter gäcka henne. En skada har gett följdskador som gett osäkerhet och störningsmoment. Och så var ännu ett VM förbi.
–Jag behöver kontinuitet i träningen, sa hon efter sjätteplatsen i sitt kvalheat.
I en sport där du måste pressa kroppens yttersta gräns för att bli bättre finns hotet om en skada bakom varje häck, i varje diskusrotation, i varje höghöjdspass. Och det är väl just därför det är värt det. Att balansera på kroppens knivsegg och sedan efter träningsläger på hög höjd, i hög värme och i en massa andra optimerade förhållanden få det yttersta beviset på vad kroppen klarar av i rampljusets förblindande sken.
Den här gången klarade våra lokala friidrottare inte av hantera den stora scenen (återigen Charlotta Fougberg undantaget). Då är det tur att det finns fasta svenska punkter att luta sig emot. Vi har fortfarande en diskuskastande stå(h)lbjörn och en 19-åring som genomför stavkval med en avslappningsgrad som om han gick runt i pyjamas.
Hos Daniel Ståhl och Armand Duplantis är känslan så bra den kan bli.
