I en SMS-konversation med mitt mästerskapsbollplank Johanna Frändén på DN dök tanken upp. Eller ja, det var Frändén som stod för spaningen, och jag som skamlöst stjäl den nu.
Ada Hegerberg, Alexia Putellas, Vivianne Miedema, Lea Schüller och Marie-Antoinette Katoto. Fem av EM:s största anfallsstjärnor, och fem spelare med en aktuell gemensam nämnare: Alla gjorde mål i första gruppspelsrundan.
Stina Blackstenius – som har gjort 39 mål på 118 landskamper – gjorde det inte.
Djupare än så borrade vi inte inte i ämnet, men likt i Nolans ”Inception” kunde jag inte få Frändéns frö ur huvudet: Spelar det här egentligen någon roll? Och i så fall vilken?
Diskussionen om betydelsen av vem som gör målen i ett fotbollslag är lika gammal som sporten själv (inbillar jag mig) och det går naturligtvis att vända och vrida på i alla möjliga och omöjliga riktningar. Det viktiga är ju att ett lag gör mål, inte vem som målen. Lex mittbacken Amanda Ilestedt som knoppade in boll efter boll i senaste VM.
Men ärligt – hur ofta händer det? Det var en så kallad anomali.
Tittar man på Stina Blackstenius så har hon å ena sidan gjort mål i alla mästerskap hon spelat. Det är imponerande. Däremot har Stina inte gjort särskilt många mål för att vara anfallare. Det var egentligen bara OS i Tokyo som målskyttet lossnade ordentligt. Den turneringen där Sverige varit allra närmast att ta det där efterlängtade guldet.
Stina Blackstenius mål i mästerskap
OS 2016: 2 mål
EM 2017: 2 mål.
VM 2019: 2 mål.
OS 2020: 5 mål.
EM 2021: 1 mål.
VM 2023: 1 mål.
Laul: Därför hänger det ihop
Hänger det ihop? Måste en vinnarnation ha en pålitlig målskytt längst fram? Räcker det inte om Filippa Angeldahl löser den biten också, som i premiären mot Danmark?
Jag tycker en sådan slutsats är för simpel.
Stina Blackstenius är Sveriges spjutspets och den spelare i laget som är positionerad för att vara inblandad flest målchanser. Naturligtvis underlättar det om spelaren som har den rollen är inne i ett stim, har självförtroendet där hon bara smäller dit bollarna. Det kan vara skillnaden mellan vinst och oavgjort, mellan avancemang eller tidig semester.
Låt mig ta ett väldigt konkret exempel.
I öppningsmatchen mot Danmark fick Stina sin stora chans i samband med hörna. Hon avslutade fokuserat med en volleybredsida, men lite för löst och bollen rensades undan på mållinjen vid ställningen 1–0 till Sverige. En stund senare sköt Pernille Harder i ribban, centimeter från en kvittering. 1–1 där hade förändrat förutsättningarna radikalt. En poäng i stället för tre. Och då hade Blackstenius miss på det öppna hörnläget diskuterats betydligt mer, med all rätt. Små marginaler, som det heter.
Ju längre man går i en turnering, desto mindre blir dessa satans marginaler. Så visst är det avgörande att ha en anfallare med självförtroende. Som dunkar dit lägena när de dyker upp. Likt Hegerberg, Putellas, Miedema, Schüller och Katoto.
Stina Blackstenius får gärna sälla sig till den skaran med start i kväll på Swissporarena i Luzern.
Sedan okej, Alexia Putellas är ingen nummer nio, hon är offensiv mittfältare, men å andra sidan gjorde Spaniens ”nia” Ester González två mål i öppningsrundan, så tesen håller, oavsett.
Alla svarade Filippa och Stina
Inför EM – på lägret i Åhus – när GP och andra tidningar ställde frågor till truppen om vem som blir EM:s MVP, och vem som vinner skytteligan, var det vanligaste svaren att Angeldahl blir MVP och Blackstenius skyttedrottning.
Angeldahl har levererat, hon är alltid bäst. På Blackstenius väntar jag fortfarande. Med tanke på att majoriteten av spelarna även svarade att Sverige ska vinna EM-guld så är det väl ett rimligt krav att ställa?
Jag slår fast följande: Om Blackstenius går mållös från sitt sjunde mästerskap kommer Sverige inte att vinna det där guldet. Då spelar det ingen roll hur överjävlig mittfältaren Filippa Angeldahl är. Hon kan inte sköta allt i sex raka matcher. Hon är visserligen Angeldahl, men hon är inte Maradona i 1986 års form.
Det som talar för att Stina Blackstenius inte kommer gå mållös särskilt länge till är följande: Dels är Fridolina Rolfö på väg tillbaka. Rolfös blotta närvaro i kombination med hennes kvaliteter kommer lyfta det svenska anfallsspelet, och skapa större ytor för Blackstenius.
Dels står Polen för motståndet i kväll, och polskorna är svagare än Danmark. Kanske inte den slagpåse jag kallade dem i min förra krönika vilket ledde till en del irriterade reaktioner från läsare. Men jag tyckte att ”slagpåsen Polen” lät bra. Allt för konsten, ibland.
Hur som helst. Att Blackstenius kan göra mål, det vet vi. Det har hon redan visat i sex raka mästerskap. Hon ska bara vakna till ordentligt i det här EM:et också.
