– Slakthuset – det är ju passande utefter det som du har beskrivit.
Loui Sand funderar lite snabbt över fotografens kommentar innan han tittar upp mot bron ovanför sitt huvud och har sedan svårt att sluta skratta.
Det har gått ungefär sex år sedan Loui Sand började sin transresa som hela tiden varit nästintill helt ofiltrerad offentlig. När han nu slår sig ner på ett café i Gamlestaden har det gått några veckor sedan han satt i Nyhetsmorgon-soffan tillsammans med Jenny Strömstedt. Ett framträdande som kan beskrivas som en känslomässig berg- och dalbana.
– Jag grät… Och jag har väldigt svårt för att gråta. Jag har gjort det fyra gånger de senaste fem åren sen jag började med testosteron 2019. En gång efter den senaste operationen, den räknas för mig även om jag var drogad och typ inte hade sovit, haha! Sen var det innan Nyhetsmorgon senast.
– Jag kan inte riktigt förklara varför för jag har ändå gjort väldigt mycket medialt de senaste tio åren. Men jag kände att det skulle vara jobbigt att prata och att det skulle bli väldigt privat. Jag målade fan på väggen och tänkte att folk skulle tycka att jag var äcklig och dum i huvudet. Jag kände också ett stort ansvar även om jag inte borde det. Hela svenska folket har ju engagerat sig i den här frågan utan att majoriteten ens vet vad som gäller eller hur det går till.
Efteråt skulle det bli massvis med reaktioner i sociala medier. De flesta reagerade rakt motsatt mot vad Loui hade trott. Människor i alla åldrar hörde av sig för att hylla men också för att dela med sig av egna erfarenheter, säger Loui.
– Vissa öppnade upp sig helt och det är jättefint men också hemskt att höra hur folk lever, det påminner mycket om hur jag själv levt. Det är säkert tio vuxna genom åren som har hört av sig som lever i en familj och inte berättat att de är trans. Och det kommer de kanske aldrig att göra, säger Loui och betonar att han aldrig kommer visa dessa meddelanden för någon.
När Loui Sand ska beskriva de sex år som gått sedan hans hittills största resa i livet påbörjades så har han svårt att beskriva den med detaljer – han säger att allt är ”luddigt i hans hjärna” på grund av hans psykiska ohälsa.
– Det har varit väldigt många fina stunder men också så mycket tortyr. Det är den absolut värsta och bästa resan jag har gjort.
Loui Sand om operationerna
Operationerna har varit flera. Det började med mastektomi där brösten togs bort. Den senaste och sista av de könsbekräftande ingreppen gjordes förra våren då han genomgick underlivskirurgi med en smärta som fick hans smärttröskel att skjuta i höjden.
– Alltså… Nästa steg skulle nog varit att jag svimmade. Det här pratar jag inte jättemycket om i min vardag för att det fortfarande är ett trauma. Det är också svårt att förklara för någon som inte sett mig i det tillståndet. Jag vaknade upp på Iva och var på sjukhuset i totalt tio dagar. Det gick inte att röra sig och du blir väckt varje timme de första dygnet för att de ska ta puls på penisen.
I dag har han inte ont i vardagen men han berättar att han har nedsatt känsel i framsidorna på låren där hud plockades för att skapa hans penis.
– Nu har jag klarat av ingreppen – nu är det en resa efteråt. Och det är nu flest transpersoner tar sitt liv. Många kanske tror att jag är klar nu för att jag har kuken på plats. Men nu ska jag leva ett nytt obekvämt liv som det är på vissa sätt.
– Det är aldrig bekvämt i byxan till exempel. Det är så mycket som är obekvämt, till exempel när jag tränar. Det är så många ärr. Att dra ett korsband är en piss i havet – och det säger jag utan att mena att det är synd om mig eller för att ta ifrån känslan för andra som genomgår olika ingrepp utan för att jag vill att folk ska förstå vilka stora operationer det här är. Underlivskirurgin tog tio timmar.
Vad gör dig glad i dag?
– Små, små segment i min vardag. Allt från att jag orkar tvätta till att jag tränar. När jag tränar blir det tyst i mitt huvud. Jag är också glad över att jag under alla de här åren har hållit mig flytande – jag har betalat mina räkningar, jag har gjort mina sysslor och jag har jobbat med att sätta vissa saker i system. Det är också ett problem i och för sig för att jag satte ofta dåliga saker i system förr.
Som vadå?
– Alkohol. Jag älskar öl och sånt fortfarande men i dag dricker jag i andra sammanhang och på ett helt annat sätt. När jag spelade handboll i Frankrike till exempel drack jag för att dämpa min ångest. Och det funkade skitbra för stunden men ångesten eskalerade bara dagen efter, som vi alla vet att det brukar göra.
Förutom de små segmenten av vardagsglädje så finns det också personer som ger Loui glädje. Genom hela processen har han varit tydlig med att han inte hade klarat det utan sin familj och sina vänner. För ett år sedan gick han också och blev kär.
– Julia är fantastisk. Jag har aldrig någonsin känt så här för någon tidigare. Jag har haft förhållande tidigare i livet med fantastiska tjejer men nu… Den största grejen är att jag är kär och befinner mig i rätt kropp. Jag är mer på rätt plats nu.
– Jag hade fyra år som singel och de var välbehövliga. Jag lärde mig att älska livet som singel också. Jag fick göra en hel del av den här resan själv och det behövde jag – även om det var jättejobbigt på kvällar då man satt ensam och tankarna började snurra. Det har gjort mig väldigt självständig.
Om bara några veckor tar paret sitt pick och pack och sticker ut på resa. Närmare bestämt till Sri Lanka. Platsen där Loui föddes. Där hoppas han, förutom att umgås med kärleken, att han finner inspiration till ett nästkommande projekt.
– Jag får se men jag hoppas att jag ska kunna skriva lite. Den första boken jag skrev, ”Som jag är” (släpptes 2022 i ljudform reds. anm.), var så liten. Jag skrapade bara på ytan på det jag går igenom. Det finns så mycket mer som jag skulle vilja få ner på papper. Då tror jag att Sri Lanka är ett bra ställe att väcka känslor till liv på för att det var därifrån jag adopterades.
Sands uppmaning
Loui tar på sig sin röda dunjacka. Teet framför honom står orört. Hans fokus på att försöka uttrycka sig så tydligt och sakligt som möjligt fick all uppmärksamhet och energi. Så kommer det fortsätta att vara. Han kommer fortsätta försöka vara tydlig, saklig och ärlig kring sina upplevelser i livet som svart transperson.
– Samtidigt är det viktigt för mig att påpeka att det här är min resa. Det som jag berättar om är den vägen jag har gått. Det finns så många olika sätt att göra en liknande process på. Det kan bero på vad som passar din kropp bäst. Jag försöker hålla mig till att poängtera att detta är så som jag har kommit framåt. Ska man göra något sådant här så ska man lyssna på psykologerna och läkarna.
Har det varit jobbigt att prata här i dag om det du gått igenom?
– Allt som har varit och som är, är jobbigt. Men det är också på eget bevåg – det är ingen som har tvingat mig. Det är inget farligt som kommer hända med mig om jag pratar om saker som har hänt mig. Det behövs för att folk ska förstå och acceptera.
När blir du stolt, eller glad, eller nöjd med dig själv?
– Ha! Aldrig. Jag har svårt att känna mig stolt – vad ska jag vara stolt över? Behöver man vara stolt eller nöjd med sig själv?
– Det enda som jag inte skäms över är att jag är väldigt orädd för att ta fajter. Jag försöker ta fajter på olika plan i samhället och det är viktigt för mig. Jag lägger stort fokus på att bara hantera mig själv och livet så gott som det går, det räcker.
