Delar av Sveriges biståndsbudget ska gå till att ”på plats förbättra gränsförvaltningen” i andra länder. Det handlar om att ”se till att folk återvänder till sina hemländer, helst innan de åkt för långt”.
Samt att ”stötta hanteringen i transitländer”. Det kan till exempel röra sig om att bygga upp återvändandecenter.
Ska minska orättvisorna
Detta berättade Benjamin Dousa (M), ny biståndsminister, på en pressträff på torsdagsmorgonen. Vad är det då som döljer sig bakom dessa hyggligt neutrala fraser? Och vad har det med bistånd att göra?
Man brukar tala om två typer av bistånd. Nödbistånd för att ge akut hjälp till människor som drabbats av katastrofer eller krig och utvecklingsbistånd som syftar till att hjälpa människor på längre sikt. Det kan röra sig om utbildning, stötta demokratiprojekt, byggprojekt eller olika typer av hjälp till självhjälp.
Det övergripande målet handlar om att minska orättvisorna i världen och bidra till att bygga en bättre värld.
I Afrika växer befolkningen enormt. På Utrikespolitiska institutets hemsida kan man läsa att kontinentens 1,3 miljarder invånare väntas växa till det dubbla 2050. I slutet av århundradet tror man att Nigerias befolkning kommer att vara större än Kinas.
Många vill lämna Afrika
Samtidigt skakas delar av kontinenten av våldsamma konflikter. Att livet någon annanstans ser lockande ut för en del människor är svårt att förvånas över.
Det senaste halvåret har vi hört rapporter om att allt fler flyktingar söker sig den livsfarliga vägen mellan den afrikanska kontinenten och Kanarieöarna. Andra fastnar i flyktingläger längs Nordafrikas kust.
Om man vill ”på plats förbättra gränsförvaltningen” för att se till att människor inte når Europa är det alltså dit man ska bege sig. Till Libyen, som i praktiken knappt ens är en fungerande stat. Eller Tunisien. Egypten. Marocko.
Ett stöd som får kritik
EU stöttar redan de afrikanska länderna med kust mot Medelhavet med pengar för att de ska se till att flyktingar inte lämnar landet. Det är inte utan kritik och varje gång svenska EU-politiker får frågor om det här säger de lätt ursäktande att det förstås måste kopplas till löften om att mänskliga rättigheter efterlevs – väl medvetna om att knappast kommer hända.
Och nu ska alltså svenska biståndspengar gå till samma sak: att hjälpa tveksamma regimer att se till att människor på flykt åker tillbaka till sina ursprungsländer eller åtminstone checkar in på ett återvändandecenter. Om inte annat är det ett enormt avsteg från hur vi tidigare sett på hur man ska hjälpa och stötta människor i andra länder.
I nivå med stödet till Kongo
Totalt avsätter regeringen tre miljarder kronor över fyra år till att på olika sätt försöka minska invandringen och öka återvändandet.
Man kan argumentera för att det är en liten del av biståndsbudgeten, som omfattar 56 miljarder kronor årligen. Å andra sidan är det nästan i nivå med det som årligen riktas till Kongo, det land som tar emot mest stöd efter Ukraina.
Att Tidösamarbetet vill göra allt för att minska invandringen är ingen nyhet och det är förstås i ljuset av det man ska se på detta. De flyktingar som ändå lyckas ta sig till Europa har visat sig svåra att bli av med. Trots avslag stannar en majoritet kvar.
Att på olika sätt få fler att återvända kommer att bli nästa stora migrationspolitiska fråga. Att göra det ännu svårare att komma hit är ett av sätten att lösa den.
