Rysslands president Vladimir Putin meddelade i ett tal natten till torsdagen att han har gett ordern därför att, säger han, ”omständigheterna kräver det”.
Det är ännu ett dramatiskt och äventyrligt steg i hans utvidgade krig i Ukraina för att avväpna landet och förhindra den tidigare republiken i Sovjetunionen från att anslutas till försvarsalliansen Nato. Han erkänner inte landet som en självständig stat.
President Volodymyr Zelenskyj varnar för ett existentiellt hot. Undantagstillstånd råder sedan natten till torsdagen och reservister har kallas in i vad som går mot en fullständig mobilisering.
Globala dimensioner
Samtidigt fördjupar och förvärrar det maktkampen med USA, Nato, EU och västallierade länder i Asien. Dimensionerna på konflikten har gått från regionala, europeiska och transatlantiska till globala.
Fader Tykhons hem i det ockuperade Donetsk är nu definitivt förlorat. Enligt president Vladimir Putin tillhör både Donetsk och Luhansk inte längre Ukraina. De är av honom och Ryssland erkända som fria stater. Men ryssen gör anspråk på ett större territorium, hela Donbass, och sätter in ”fredsbevarade” trupper och har beordrat en ”specialinsats”.
Fader Tykhon fruktar att de vilket ögonblick som helst ska nå hans brors hus i ett samhälle som översatt till engelska heter New York. Det sker efter dygn av kraftigt ökade attacker i regionen med tusentals brott mot en imaginär vapenvila. enligt oberoende observatörer från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE.
Greps 2014
Det fanns en fredsprocess, om än stillastående, sedan 2015, det så kallade Minskavtalet. Men den är nu dödförklarad av Putin, liksom hoppet om en diplomatisk lösning. Alla möten på toppnivå mellan öst och väst är inställda.
– Min bror och brorson lever en kilometer från separatisternas territorium. De har skickat mig textmeddelande om sin rädsla och ångest. Det jag hör och bevittnar är fruktansvärt. Jag fick min första panikattack under sju år i Lviv under helgen när jag hörde på nyheterna, säger Fader Tykhon.
Den nu 50-årige katolske prästen greps den 4 juli 2014 i spänningen efter att separatisterna hade intagit Donetsk. Militärer och milismän var ute på gatorna och kontrollerade människor. Han har berättat för en katolsk nyhetstjänst att han var på väg till ett kapell i en lokal som hyrdes av den lokala katolska församlingen när han greps av fyra män utanför en livsmedelsbutik. Han fick ögonbildel och tvingades andas in kloroform.
Han vaknade upp i ett litet rum med täckta fönster och en hemsk grön färg på väggarna som påminde honom om ett sovjetiskt sanatorium.
Hölls fången ensam
– Jag hade en känsla av att något skulle hända och hade blivit varnad. Ingen berättade för mig vad som hänt och varför jag var i rummet. Först senare fick jag veta att det var för att jag var katolsk präst och inte höll tyst med min kritik, säger Fader Tykhon när GP möter honom på hans lilla kontor, fyllt med bibliska föremål, bilder och böcker, två våningar upp i en byggnad i ett industriområde i staden Lviv i västra Ukraina.
Han hölls fången ensam i rummet i tolv dagar och fick inte tala med någon utan bindel. Han utsattes för en psykisk tortyr som var värre än fysisk, säger han. När männen fick reda på att han hade diabetes började de mata honom med vitt bröd.
– Det är inte bra för diabetiker. För mig var det psykisk tortyr, säger han.
På den femte eller sjätte dagen tog de med honom ut på gatan. Han hade sin bindel för ögonen och de avlossade plötsligt ett vapen vid hans öra. Han kände isande skräck och blev chockad av vad han upplevde som en skenavrättning, säger han. Fortfarande hör han dåligt på höger öra.
När han slutligen släpptes kördes han med ögonbindeln till ett fält. Kidnapparna lämnade bilen och beordrade honom att sitta kvar.
”Visste inte var jag var”
– En halvtimma gick, en timma. Jag behövde göra mina behov. Jag insåg att jag var ensam i bilen men trodde att det en sprängladdning var apterad. Men jag kunde inte hålla mig längre och måste chansa. Jag steg ur och inget hände. Jag kunde lätta på bindeln och se mig omkring.
– Jag visste inte var jag var. Det fanns inga hus, inga människor. Min enda möjlighet var att ta bilen och åka. Men fortfarande trodde jag att den kunde explodera. Det tog lång tid för mig att äntligen våga sätta mig i förarsätet, vrida om startnyckeln och köra därifrån.
Inga skyltar vägledde honom. Fader Tykhon var tvungen att stanna och fråga sig fram. Han fick besked om att han var tio kilometer från en stad. Men han visste inte om staden var ockuperad. Det oroade honom. Han ville inte bli tillfångatagen igen. Först när han såg den ukrainska blågula flaggan vid en militär checkpoint släppte spänningen och han kunde känna sig säkrare, minns han.
Han fick snart hjälp av vänner som kände till hans svåra belägenhet. Han hade påmints i hotfulla meddelanden från okända avsändningar om vad som skulle vänta honom om han återvände till Donetsk. När vännerna hade fört honom till Kiev bestämde han sig:
– Jag skulle åka så långt bort från Donetsk som möjligt i Ukraina.
Det är sju år sedan. I Lviv arbetar Fader Tykhon för en organisation som hjälper människor som har tvingas fly i Ukraina.
– Jag är själv en flykting, konstaterar han med en sorgset leende, utan att veta om han någonsin kan återvända till sitt hem, sin bror och brorson.
Enligt Norska flyktingrådet har konflikten i Ukraina hittills krävt över 3 000 civila döda och över 7 000 skadade sedan 2014. Över 50 000 hus har helt eller delvis förstörts.
Av de närmare 3 miljoner människor som behöver hjälp i år lever 1,3 miljoner i delar som kontrolleras av regeringen och 1,6 miljoner av de ryskstödda separatisterna. FN uppskattar att det finns 854 000 internflyktingar i landet.
LÄS MER:Senaste om kriget i Ukraina
