Moderatpolitiker som ler från öra till öra och säger att de känner igen sitt parti igen. Har jag inte sett det tidigare? Jo, faktiskt. På Sverigemötet i Malmö våren 2016 när Anna Kinberg Batra fortfarande var den bästa partiledare landet skådat.
Det brukar heta att en partiledare aldrig är så populär som när hen är nyvald – och det vore enkelt att göra sig lustig över den nyfunna glädjen M-folket visar. Men så entydig är inte bilden. Det finns faktiskt visst fog för optimismen.
Tack vare Kinberg Batra
Och paradoxalt nog är det till stor del tack vare Anna Kinberg Batra, för mycket av partifolkets entusiasm handlar om att de nu har en politik som de tycker att de kan stå för.
- Under gårdagen berättade den migrationspolitiske talespersonen Johan Forssell om långtgående förändringar i migrationspolitiken, för att åstadkomma vad man kallar en långsiktigt hållbar politik på området.
- Partiets rättspolitiske talesperson Tomas Tobé konstaterade stolt att partiets nya program för lag och ordning – som bland annat innehåller skärpta straff, ökad polisiär närvaro i hela landet och tiggeriförbud – innebär de största reformerna på området på minst 20 år.
- Den nya politiken innehåller också den största jobbskattereformen sedan 2006 samt ett bidragstak, för att öka drivkrafterna för att arbeta.
Det talas om att man hittat tillbaka till den känsla som rådde inför valet 2006, då Moderaterna utmanade gamla föreställningar och vågade ta fram kraftfulla reformförslag. Den nye partisekreteraren Gunnar Strömmer sa i sitt tal under gårdagen att Moderaternas attityd till politiken måste vara sådan att man identifierar samhällsproblem, hittar pragmatiska lösningar och genomför dem.
Utvecklingen stannade av
En självklarhet kanske, men man behöver inte gå utanför partiet för att hitta åsikten att Moderaternas politikutveckling i princip avstannade någonstans efter valet 2010.
Det var alltså inget tacksamt läge när Anna Kinberg Batra kom in som partiledare efter valförlusten 2014. Och allt gick inte jättebra när partiet skulle göra upp med det gamla och orientera sig rätt i en ny situation. Nya förslag lanserades så snabbt att interna kritiker talade om att det lät som en popcornmaskin.
Men parallellt med det jobbade arbetsgrupper med att utveckla den politik som nu ligger på bordet för beslut på stämman – och som får Moderatpolitiker att känna sig hemma i sitt parti igen.
Medan Anna Kinberg Batra tvingades börja om från början, analysera en valförlust, sätta fart på ett insomnat politikutvecklingsarbete, motivera varför partiet kastade ut arvet efter Fredrik Reinfeldt, så kommer Ulf Kristersson in i ett helt annat läge.
Partiet är så djupt nere på botten opinionsmässigt att tämligen blygsamma siffror kommer att upplevas som en uppgång. Och framförallt: han kan skörda frukterna av ett redan utfört politikutvecklingsarbete.
Kristersson har satt ny ton
Därmed inte sagt att den nye partiledaren helt saknar betydelse för stämningsläget. Till viss del har han redan hunnit sätta en ny ton. Moderaterna har en tendens att framstå som ett pessimistiskt, till och med gnälligt, kravställarparti. Kanske är det därför som Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer talar om att Moderaterna ska vara konstruktiva, resonerande och ha ett gott humör.
Så, allt är frid och fröjd?
Nej, för det är ju inte helt självklart att den politik man nu driver igenom lockar särskilt breda väljargrupper. Ett skäl till att folk känner igen sig är ju att Moderaterna har hittat tillbaka till en ganska klassisk moderat politik. Och den har som regel lockat betydligt färre väljare än vad partiet gjorde under Fredrik Reinfeldts ledning, då partiet befann sig närmare mitten.
