Språkliga förändringar kan komma ovanifrån och underifrån. När starka verb får svag böjning, som när vuxit blir växt, sam blir simmade och summit blir simmat, så är det förändringar underifrån. Förändringen går från det oregelbundna till det regelbundna. Även när var blir vart, ensam blir själv och saker är sjukt bra, är det fråga om förändringar underifrån, oftast från unga och vardagsspråkliga talare.
Men när politiker och andra beslutsfattare ersätter problem med utmaning, är det en förändring ovanifrån. Dagens politiker identifierar och tar sig an olika utmaningar. Det låter modigt och handlingskraftigt i jämförelse med att brottas med samhällsproblem. Det är en medveten förändring och en smart sådan, ända tills tillräckligt många börjar reta sig på den.
Peter Hjörnes ägnade sin senaste söndagskrönika åt språkliga frågor, delvis utifrån vad jag skrivit om modeord. Ett av hans exempel var utmaning. Ett annat var tänker.
När tänker sprider sig på bekostnad av tycker, är det också en förändring initierad av eliten, om vi till den språkliga eliten räknar journalister, vilket vi måste göra. Det finns förmodligen ingen yrkeskår som betyder mer för det offentliga språkets framtid. Och med makt kommer ansvar.
Så började tänka användas som tycka
För cirka 15–20 år sedan som det blev vanligt att journalister formulerade sina frågor med ”Vad tänker du om x?” i stället för ”Vad tycker du om x?”. Det vällovliga syftet var att få mer resonerande och uttömmande svar än med tycker. Men det föll ofta på att den intervjuade svarar ”Jo, jag tycker”. Efter en tid började tänka användas som synonym till tycka, och då har en viktig språklig distinktion blivit väsentligt luddigare.
Även verb som öppna upp och starta upp lanserades av människor med makt och inflytande. Företagare kan starta upp nya verksamheter. Det är mer invecklat än att bara starta något. Man startar bilen, ingen startar upp den.
Det är konstigt att de här nya uttrycken skapat så mycket irritation.
I dag kan man öppna upp för diskussioner i olika sammanhang. Däremot öppnar man en konservburk, ingen öppnar upp den. Starta upp och öppna upp kom in i språket som nya ord med en mer abstrakt betydelse än de enkla verben starta och öppna.
Det lät nog också lite elegant i början. Sedan blev det väl mycket ”uppande” i mångas öron. Det är konstigt att de här nya uttrycken skapat så mycket irritation. Svenskan har ju sedan långa tider mängder av verb med partikeln upp: låsa upp, slå upp, se upp, ge upp och så vidare.
Efter ett liknande mönster är stänga ner bildat, ett verb som vi hör dagligen tillsammans med substantivbildningen nedstängning. Det är engelskans lockdown som ligger bakom.
Vi får hoppas att de här orden blir mindre använda det kommande året, men då inte för att det är något språkligt fel på dem. Det är pandemins fel, inte språkets.
