De anklagas för – och har i vissa fall bevisats skyldiga till – mord, hänsynslösa sprängdåd och brutala försök att skjuta ihjäl människor.
För tio år sedan hade den här texten kunnat handla om tungt gängkriminella. Kanske i MC-miljön, kanske i territoriella nätverk i storstädernas ytterkanter.
Men den handlar om barn som ännu inte fyllt 15 år.
Inte sällan från små orter som knappt sett skymten av ett sådant våldskapital.
Inom loppet av ett par veckor i oktober nåddes göteborgarna av rubriker om dubbla granatattacker i bostadsområden, en skjutning mot ett företag i fullt dagsljus och ett brutalt mordförsök mitt bland kunderna inne på gallerian Kungsmässan.
Bland dem som misstänkts för inblandning i dessa dåd finns minst tio (!) minderåriga. Flera av dem är barn under 15 år.
”Vem tänkte på barnen?”
Svenska politiker, från höger till vänster, har de senaste åren höjt straffen, skakat fram fler poliser och gett myndigheterna kraftigt utökade möjligheter att övervaka och ingripa mot allt som verkar hotfullt – ibland utan konkret misstanke.
Men vem tänkte på barnen?
Polisen kan gripa dem – men där tar myndighetens ansvar slut. Inte heller åklagarna har några skarpa verktyg mot en 13-åring som mördar. De kan visserligen väcka en så kallad bevistalan för att utreda skuldfrågan, men några straff blir det inte tal om.
Socialtjänsten kan placera dem på någon typ av hem – sådana finns det gott om – men skräckexemplen är många.
”Börjar vi bura in 12-åringar?”
Sänk straffåldern, kanske någon ropar. Men vad gör vi då, när en gängkriminell i utlandet – som vill slippa smutsjobbet – på säkert avstånd lägger ut ett mordkontrakt i en gruppchat och ett ännu yngre barn nappar?
Börjar vi bura in 12-åringar?
Någonstans måste vi, som samhälle, på allvar ställa oss den smärtsamma frågan: Vad får en 13-åring att vilja döda för pengar?
Varken jag eller mina kollegor har svaret. Jag tvivlar på att polisen har det.
Men en lösning kräver en tydlig problemformulering.
Därför berättar vi om barntorpederna.
