Tvåhundra meter bort närmar sig Tobias långsamt kaféet där vi ska träffas för första gången. Han funderar på om han borde ha tagit med sig ett knogjärn eller fem polare. Han ångrar lite att han gick med på mötet. Tänk om det är fem antirasister som sitter på kaféet och väntar på honom i ett bakhåll. Han tar ett andetag och väljer att fortsätta gå.
Det har nu gått två år sen vårt första möte på kaféet. Sedan dess har jag och Tobbe föreläst tillsammans, turnerat på skolor och utbildat elever, lärare och rektorer i samtalsteknik. Vi har blivit hotade, intervjuade och ifrågasatta. Vi har hängt, lagat middag och umgåtts som goda vänner gör. Ex-nazisten och ex-flyktingen. Eller som vi brukar säga: Tobias och Navid.
Det är få människor som har lärt mig så mycket som Tobias; om varför människor väljer att gå med i extrema rörelser, om varför människor väljer att rösta på främlingsfientliga partier, om varför människor väljer att marschera, slåss eller klottra hakkors.
Jag vill inte dela upp mer. Jag vill välja något annat. När någon nuförtiden tvingar mig att antingen kalla mig antirasist eller vara rasistmaskot så tar jag ett andetag.
Vi står i ett klassrum på en högstadieskola i Skåne. Tillsammans med våra kollegor leder Tobbe och jag ett två timmars samtal om rasism med en högstadieklass. Vi har ställt två frågor:
1) Vad tror du händer med en människa som blir utsatt för rasistiska kommentarer eller handlingar?
2) Vad tror du händer med en människa som kallas för rasist?
På första frågan svarar de flesta elever att personen blir ledsen, arg, aggressiv, hamnar i skam, utanförskap och att detta kan leda till värre saker som våld, extremism och hat.
På andra frågan svarar de flesta elever att personen blir ledsen, arg, aggressiv, hamnar i skam, utanförskap och att detta kan leda till värre saker som våld, extremism och hat.
Eleverna ser nyanser och förstår att världen inte är svart eller vit. De förstår att människor inte är onda eller goda. De förstår att det som är rätt för en kan vara fel för en annan. De tar ett andetag och väljer att inte välja mellan vi och dom, mellan rätt och fel, mellan gott och ont.
Efter samtalet berättar jag och Tobias för några av eleverna om vårt första möte. Hur han på väg till kaféet och jag sittandes på kaféet försökte andas igenom våra fördomar om varandra och slogs mot de rädslor vi hade uppfostrats i. Hur det tog kraft att verkligen lyssna på varandra för att försöka förstå. Hur det tog tid att börja lita på den andre. Att det tog tid att välja att tro på något annat.
Tumme upp:Chelsea Does på Netflix som med humor provar och recenserar komplexa ämnen som rasism, droger och giftermål.
Tumme ner:Att svenska skolor ägnar mer tid åt ämnen som matematik och grammatik än åt rasism, integration och sociologi för att hjälpa unga medborgare förstå och leva med varandra.
Navid Modiriarbetar med att föreläsa om integration och mångfald för svenska företag, organisationer och kommuner.
