– Då är ni välkomna in i Carolus Dux. Gå försiktigt, det är lite mörkt första biten. Och akta så ni inte får stalaktiter i huvudet!
Guiden Margareta Björklund lyfter på hänglåset och skjuter upp den tunga gallergrinden längs med Sahlgrensgatan. En plats flera hundra göteborgare passerar varje dag, men som få vet något om. Där inne är det kolsvart. Den lilla grupp som samlats den här söndagen före jul kikar in i mörkret med en blandning av nervositet och förväntan.
Tunnlar och skyddsrum
Vi är på väg ned i underjorden under Pedagogen i centrala Göteborg, in i bastionen Carolus Duxs skyddsrum och kasematter. Nere i tunnlarna är luften fuktig, men förvånansvärt varm. Ljuskäglan från Margareta Björklunds ficklampa dansar över stenväggarna. Deltagarna måste huka sig för att ta sig framåt.
– De var inte så långa på den tiden, förklarar Margareta Björklund.
Hon besökte bastionen för första gången på 80-talet. Sedan dess har hon guidat grupper av historieintresserade här av och till. Nu bjuder två privata företag för första gången på länge in enskilda för att upptäcka det underjordiska Göteborg. Två av de 20 som tagit chansen i dag är Anders Dahlgren och Pepita Logenius.
– Man känner ju staden uppepå, men inte under. Nu när det fanns chansen att komma hit så tog jag den. Biljetterna sålde slut på tre minuter, berättar Anders Dahlgren.
Pepita Logenius är historieintresserad och har velat besöka bastionerna länge.
– Jag har velat gå den här turen i flera år, men det har aldrig blivit av. Så äntligen! Det är så intressant att tänka sig in i hur det såg ut här förr. Att tänka sig att det har varit folk här, säger hon.
Ryska krigsfångar
Från Carolus Dux kasematter vallas gruppen vidare mot Kungsgatan och befästningen Carolus Undecimus Rex. Margareta Björklund berättar entusiastiskt om 1600-talets kungar, krigsfångar och koleraepidemier. Visningen av bastionerna är hennes favorittur.
– Ja, det är det. Det är många som är kul, men den här är den absolut roligaste, säger hon.
Ovanför Esperantoplatsen trilskas en två decimeter lång nyckel i den stora träporten. Dörren är tung och trög. När den till slut glider upp möts vi av en imponerande sal med flera meters takhöjd.
– Nu är ni inte en turistgrupp i Göteborg längre, nu är ni ryska krigsfångar, säger Margareta Björklund.
Nere vid jordgolvet täcks väggarna av en mjuk, vit matta; salt som bildats under flera hundra års kyla och fukt. Margareta Björklund vill demonstrera den fantastiska akustiken och ber gruppen sjunga Ja må du leva. Hon har rätt. Runda, mjuka toner studsar mot tegelväggarna och tycks flyta runt i rummet. Kanske inte helt olikt det som krigsfångarna sjöng här för 400 år sedan.
Pepita Logenius är nöjd med dagen, men vill samtidigt ha mer.
– Jag önskar att man kunde resa i tiden. Se hur människorna såg ut och bara gå runt i stan.
