11 januari 2024 anländer norska kirurgen Erik Fosse till Gaza European Hospital utanför staden Khan Yunis i södra Gaza. När han senast besökte sjukhuset, för tre år sedan, var det en vacker trevåningsbyggnad med en angränsande park. Nu är ingenting sig likt.
– Det var folk överallt. 25 000 flyktingar befann sig inne på sjukhusområdet som hade förvandlats till ett flyktingläger. De bodde överallt på sjukhuset, som är relativt litet med 200 sängar. Folk sov i trapphus, under sängar, ja överallt, förklarar han.
Utanför sjukhusområdet gör striderna vid Khan Yunis, ett par kilometer bort, sig påminda.
– Vi var omringade av israeliska soldater och det körde stridsvagnar på båda sidor av sjukhuset på väg in mot Khan Yunis. Ljudet av konstant maskingevärseld och konstant bombning gjorde att det blev en våldsam ljudnivå, säger Erik Fosse.
Hans läkarteam från norska hjälporganisationen Norwac har inget annat val än att anpassa sig och börja arbeta.
– Det var fruktansvärt svårt att driva sjukhuset på ett seriöst sätt. Vi fick fokusera på att bara hålla folk vid liv. Och vi visste aldrig vilka i personalen som skulle dyka upp på morgonen eller bli stoppade av pågående skottlossning, säger Erik Fosse.
"Gaza brinner”
Den 75-åriga thorax-kirurgen är i Göteborg för att föreläsa om sina upplevelser från sitt arbete i Gaza. Under rubriken ”Gaza brinner” träffar han sjukvårdspersonal och läkarstudenter på GU:s hälsovetenskapliga centrum i Guldheden. Ett stenkast bort ligger Sahlgrenska universitetssjukhuset, som Erik Fosse känner väl till efter sina många år som läkare på Rikshospitalet i Oslo.
– Vi har haft många samarbeten med Sahlgrenska, men det var länge sedan jag var här och besökte det, säger han.
Dagen innan har han rest från Syrien där han suttit i möten med det nya styrets hälsominister. Resan från Damaskus började 02 på morgonen och 16 timmar senare landade han hemma i Oslo.
– Det finns mycket hopp i Syrien nu. Om det finns hopp kvar i Gaza är en annan fråga, säger han.
Över 46 000 har dödats i Gaza
Fosse föreläser med ett ”Anders Tegnellskt” lugn. Om hur nästan hela Gazas befolkning på 2,3 miljoner invånare är på flykt. Om 46 000 döda och hundratusentals sårade. Och om Israels systematiska angrepp mot hälsoinstitutioner i Gaza.
– Det bryter mot både Genèvekonventionen och folkrätten. Och de motiverar det med att det skulle finnas tunnlar med Hamas-soldater gömda på sjukhusen. Men det stämmer överhuvudtaget inte. Jag har arbetat på ALLA sjukhus i Gaza och det Israel påstår stämmer inte.
Siffrorna i hans föredrag talar sitt tydliga språk. Fram till oktober 2024 har 830 människor dödats i angrepp mot sjukhus, 1100 skadats och 32 sjukhus förstörts.
Över 200 sjukhusanställda har gripits och fem har dött i fångenskap. Bara 10 av 36 sjukhus i Gaza är i dag delvis fungerande.
– Och det väcker inga protester. Att ett västland gör så här. Vi fördömer Ryssland när de gör det, men om inte Västvärlden reagerar på Israels agerande så blir det normaliserat. Föreställ er att Sverige hamnar i krig och att de skulle bomba Sahlgrenska. Det hade varit precis samma sak.
Erik Fosse arbetade även i Gaza under Israels förra offensiv mot Hamas, årsskiftet 2008/2009. Precis som nu nekades internationella medier helt att komma in i Gaza. Erik Fosse och hans kollega Mads Gilbert blev kända över hela världen för sina vittnesmål inifrån.
– Då blev det våldsamma protester över att media inte fick komma in och jag var själv med i CNN varje dag. Nu är det ingen som protesterar och det är bara Al Jazeera och arabiska tv-kanaler som rapporterar inifrån och de journalisterna dödas ju den ena efter den andra, säger Erik Fosse.
Han pratar också om dödstal. Att de 46 000 som fått sätta livet till, de flesta civila och stora mängder kvinnor och barn, snarare är siffror i lägsta laget.
– Det här med att det alltid skrivs ut att antalet döda är ”enligt de Hamas-kontrollerade hälsomyndigheterna”. Medan Israels siffror har redovisats okritiskt från dag ett. Nu pekar flera vetenskapliga artiklar på att siffrorna över antalet döda palestinier snarare är högre än de siffror som redovisats.
Under den månad Erik Fosse var i Gaza i januari 2024 behandlade han och hans kollegor främst splitterskador. Många sår var infekterade och många tvingades till amputation.
– När en projektil träffar kroppen i så hög hastighet så skapas ett vakuum där splittret går in i kroppen. Sedan suger det åt sig tyg, damm, eller andra partiklar vilket gör att risken för infektion är stor. Den som inte får behandling och opereras snabbt dör, säger han.
Han berättar att de fick in överraskande få med skador i bål eller buk, och nästan inga barn. Anledningen var den långa evakueringstiden. Barnen överlevde inte länge nog för att hinna ta sig till sjukhus.
– De som skadats i magen, eller de barn som skadats hinner alltså inte ta sig in för vård innan de avlider. I Sverige eller Norge brukar vi säga att en skottskada helst ska opereras bara timmar efter händelsen för att patienten ska ha störst chans att överleva.
Berättandet ett sätt att bearbeta
Efter föreläsningen berättar Erik Fosse om att även om han kan verka lugn när han berättar om dramatiska händelser så har arbetet i Gaza sina spår.
– Ja... jag blir ju påverkad. Att berätta blir ett sätt att bearbeta det. Många som blir utsatta eller upplever traumatiska saker pratar med psykolog. Men det viktigaste är att prata med någon som lyssnar. För mig är det viktigt att det får så stor uppmärksamhet som möjligt.
Varför är inte fler tidningar upprörda över att de inte fått komma in i Gaza?
Han säger att han förvånas över den svenska mediebevakningen. Att den ser annorlunda ut i Norge. Där upplever han att frågan är mer uppmärksammad, och att Israels agerande ifrågasätts i större utsträckning.
– Ja det är överraskande. Varför är inte fler tidningar upprörda över att de inte fått komma in i Gaza? Varför är inte Göteborgs-Posten det? Pressens viktigaste roll är att rapportera från där det händer. I stället har bara vi hälsoarbetare fått komma in.
Erik Fosse understryker att det då blir extra viktigt att berätta om vad han sett och upplevt.
– Vi är ju vittnen. Samtidigt måste jag vara försiktig med vad jag säger. Jag försöker vara väldigt objektiv.
Vad är skillnaden i Gaza nu från när du varit där tidigare?
– Då fungerade fortfarande samhället. Alltså att man respekterade myndighetsbyggnader, universitet och sjukhus. Nu är det en systematisk förstörelse av allt. Alla offentliga byggnader, som också är skyddade av Genèvekonventionen, universitet, sjukhus, allt förstörs. Och folks hem betyder ingenting.
Han berättar att han besökte Libanon strax innan jul, där hjälporganisationen Norwac också har insatser.
– Jag var i områdena där Israel dödade Hassan Nasrallah och andra Hizbollah-ledare och det är påfallande att de med stor precision, med stor sprängkraft lyckats träffa sina mål, medan husen står kvar. Medan i Gaza kan de spränga ett helt kvarter i luften och säga att det är för att det varit en Hamas-soldat där.
Senare samma kväll ska Erik Fosse föreläsa för allmänheten på utestället Skeppet på Stigbergstorget. Redan en halvtimma innan han ska gå på scen trängs folk i bänkraderna.
– Är det du som är Erik Fosse? Frågar en kvinna en skäggig man i 70-årsåldern i stickad mössa och en öl i handen.
Det är det inte.
En halvtimma senare är det knökfullt och folk tar till och med plats i trappor eller stående längs väggarna. Många bär Palestinasjal och den spridda åldern i publiken vittnar om det engagemang som funnits för Palestina i Göteborg ända sedan 1970-talet.
Erik Fosse tar scenen och möts av applåder när han berättar att han dagen innan rest från Damaskus för att vara på plats och föreläsa.
Hans bilder och berättelser väcker känslor hos publiken med en blandning av torr statistik och starka upplevelser. En av bilderna visar Erik Fosse och en man i 30-årsåldern. De ler mot kameran och håller upp varsin kaffekopp.
– Den här är Ramez. Han är 33 år gammal och han är ett exempel på något som många i Gaza upplevt. Han var gift med sin fru Sabrin och de har tre barn tillsammans. I oktober 2023 blev deras hus bombat. Sabrin och parets två döttrar dog och bara deras son överlevde, säger Erik Fosse.
Han berättar att hela Gazas jordbruk är utslaget, liksom fiskenäringen. Nästan 90 procent av alla hem är sönderbombade, liksom alla universitet. 32 av Gazas 36 sjukhus är delvis förstörda. Det saknas rent dricksvatten och Gazas barn tigger inte pengar, de tigger dricksvatten.
Erik Fosse inledde sitt föredrag med att tala om hopp i Syrien, och ställa den retoriska frågan om vilket hopp som finns i Gaza.
Vilket hopp finns det då i Gaza?
– Efter avtalet om vapenvila råder det feststämning. Men problemet med det avtal som finns är att det inte är ett fredsavtal utan bara en vapenvila. Det behandlar utväxling av fångar och humanitärt bistånd och nu rullar åter hundratals lastbilar med förnödenheter in till Gaza varje dag.
Erik Fosse skruvar på sig, och det känns som att det kommer att komma ett ofrånkomligt ”men”.
– Samtidigt som det råder vapenvila så säger israeliska ledare att arbetet med att krossa Hamas inte är över. Så även om det är vapenvila så bådar det inte gott att de sänder sådana signaler. Nu måste det internationella samfundet gå vidare med en politiskt lösning. Annars är det hopplöst.
