Under åren 1983–85 var det där han fick en fläkt av världen utanför Göteborg. Hans dag var söndagarna, då restaurangfolket gick dit efter att krogarna hade stängt.
– Jag kom från Hisings Backa, och som kille därifrån fanns det bara två saker man kunde gilla: hårdrock och fotboll. Och så skulle man dricka sprit och snacka brudar. Och helt plötsligt kom jag in i ett sammanhang som gjorde världen större än så, säger John.
Han beskriver sitt yngre jag som fåfäng och klädintresserad. En kille som längtade bort från Göteborg. Bacchus erbjöd ett annat Sverige. För John blev besöken en flykt från den snäva värld som han tyckte att både förorten och Göteborg var. Han ville bli klassisk musiker, men utåt sett gällde det att vara bra på hårdrock. Så inför kompisarna tog han fram elgitarren och spelade Deep Purple. I Backa spelade man inte Bach.
Men på Bacchus, en gayklubb som även tilltalade många straighta, levde människor ut, dansade och gav sig hän. Där kunde han kliva ur sin trånga mentala kostym.
– Jag minns inte hur jag kom dit första gången, men när jag kom in så var det som en flik av New York, eller en flik av Berlin. Det var ett ställe med alla sorters människor, det var som en Fellini-film. Dit kom homosexuella, transvestiter, poeter, folk från hela världen, säger han.
Han tyckte att jantelagen i Göteborg var bedövande.
– Man tryckte ner varandra. Devisen var ’du ska inte tro att du är den enda som tror att du inte är nånting’. Det finns i alla städer, men jag tror att Göteborg var extra bra på det.
John hade saknat blandningen, i en stad som han beskriver som hårt indelad i zoner. Bacchus var en plats där han kunde träffa vem som helst.
– Jag har haft otroligt roliga samtal med människor där. Man kunde stå i baren med en affärsman, med någon som jobbade som designer, med en poet, med någon som serverade. Alla sorters människor. Jag har aldrig sett en sådan mix. De andra ställena var bara ragga och sprit. För mig var Bacchus pluralism i ordets rätta bemärkelse, i alla avseenden. Jag älskade det, säger John.
Bengt, som vill vara anonym, började gå dit som 17-åring. Han skriver:
”Jag var nog där första gången 1983 och slutade gå dit 1990, då aids blev alltför påtagligt i den världen. Folk dog eller blev rädda, på det viset dog det där livet ut. Jag vill att man ska komma ihåg att det var en fantastisk tid ända tills döden kom förbi.”
Efter två decenniers nattklubbsverksamhet stängde Bacchus 1997.
