Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/5

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Bakom kulisserna på Liseberg

Om Göteborg är ett hem är Liseberg vardagsrummet – en hisnande, härlig, varm och välkänd mötesplats i ständig förnyelse. Men vad skapar egentligen mystiken och magiken? Två Dagar fick följa med bakom kulisserna.

Liseberg, en kylslagen onsdag i maj. Regntunga moln hänger mörka och olycksbådande ovanför de stillastående åkattraktionerna, en vind ruskar om i de överblommade tulpanerna. Genom parken vandrar en ensam städare med en stor maskin, med vilken han mödosamt försöker blåsa loss fimpar och skräp från gatstenarna. Annars är det tomt och tyst.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Eller? Från dansbanan Polketten hörs faktiskt musik. Det är elvadans, säsongens första, och den stängda huvudentrén har tillfälligt öppnats för en grupp pensionärer. När de klev in i nöjesparken hade de pressveckade byxor, nymålat läppstift, dansskor i tygpåsar. Nu svänger de runt i försiktigt eleganta rörelser: det spelas en långsam tryckare och flera av ansiktena har spruckit upp i stillsamma, lyckliga leenden.

Bandet Tång & Co som står på scen låter musiken klinga ut, annonserar att nästa låt blir Lotta Engbergs ”Åh vad jag
älskade dig just då”. 

– Ett meddelande innan vi fortsätter, bara. Vi har fått in en upphittad hörapparat här på scen om någon saknar den. Bara kom fram!

 

Liseberg invigdes den 8 maj 1923. Två år tidigare hade staden Göteborg fyllt 300 år men på grund av ekonomiskt svåra tider fick firandet skjutas upp. När det nu äntligen var dags för Jubileumsutställningen i Göteborg, var den nya nöjesparken en av presenterna åt invånarna. Den placerades där det gamla landeriet Liseberg tidigare legat och kallades i början kort och gott för ”nöjesfältet”. Två av de mest spektakulära attraktionerna var Linbanan och  Bergbanan, entrén kostade två kronor och det regnade nästan hela sommaren. Året därpå fick parken sitt nuvarande namn genom en tävling i Göteborgs-Posten och 1925 togs driften över av nystartade Liseberg AB. 

Presenten till göteborgarna skulle under det kommande seklet utvecklas till en av stadens mest älskade platser. Lisebergs pr-chef Katarina Kolb, som möter oss i parkens uniform med rosarandig scarf, berättar att de i sina gäst-
enkäter märker att göteborgarna är de kräsnaste besökarna – och så ska det väl vara, tycker hon.

– Det är göteborgarnas park, de har rätt att ställa krav på oss. 

Men Liseberg har också ett annat tydligt uppdrag: att locka turister. Det kräver en hög nivå av förnyelse. Floran av åk-
attraktionerna ska ständigt berikas med nyare, häftigare
saker. Att Liseberg är en stor park i en liten stad, till skillnad från till exempel Disneyland i Paris eller Gröna Lund i Stockholm, gör det ännu viktigare.

– Vi är beroende av att samma människor kommer flera gånger och då krävs förnyelse. Folk får inte bli mätta på oss, säger Katarina Kolb.

Ett av parkens senaste dragplåster är berg-och-dal-banan Helix som invigdes 2014. Den här onsdagen, innan öpp-ning, står mekanikern Mikael Lindgren under ett berg-
och-dal-banetåg och vickar på ett hjulpar. När Helix ska få dagens tekniska genomgång är det här ett av momenten: att känna på alla leder så att de sviktar rätt och inspektera den gula märkmassan på varje skruv för att se att muttrarna inte rört på sig sedan vagnen senast kördes. Varje del ser som ny ut. Blankputsad metall som glänser av S.K.D. 3602, ett speciellt tyskt hjulfett.

Den tekniska genomgången handlar om att skärskåda varje detalj men också om erfarenhet, en kunskap som sitter i händerna och som är svår att beskriva. Mikael kan Helix utan och innan, känner hur lätt hjulen ska snurra, hur spänt det ska vara mellan hjulparen.

– Jag vet hur hårt jag vill att hon ska ligga mot rälsen, säger han och vilar en hand på Helixtågets hjul.

Själva banorna undersöks förstås också. Under högsäsong-
en börjar nio mekaniker redan klockan fem på morgonen. De testkör alla attraktioner och går utmed banorna och säkerställer att ingenting ligger på spåren, att inga skruvar rört på sig. Det kan se rätt så svindlande ut. 

– Det inte är ovanligt att folk som kör förbi på motorvägen ringer oss och är oroliga för att de se sett två personer som klättrat upp i Balder, berättar Niklas Karlgren som är chef för mekaniska avdelningen.

Vi har lämnat verkstaden för att titta på Helix ”launch två”. Det är en av två punkter på banan där tåget får ny fart. Med hjälp av de linjära synkronmotorernas magnetfält slungas Helix vidare med sådan kraft att rörelseenergin räcker hela vägen till nästa launch-punkt, och sedan ända till slutstationen. Mikael och Niklas promenerar vant utmed rälsen medan vinden rycker i stålvajrarna. Under oss breder nöjesfältet ut sig: ödsligt och nästan sorgset. Men genom parken skyndar nu en och annan anställd, som små myror genom gångstråken.

 

Flera av dem är på väg till Kläderiet för att hämta ut rena arbetskläder. Här arbetar Maria Dristig och på hyllorna bakom henne ryms enorma mängder: fyratusen pikétröjor, tvåtusen fleecetröjor och tvåtusen par byxor, rabblar hon. Vägg i vägg finns lagret för godis och gosedjur. Det här är lagerchefen Benny Johanssons domäner. Han har jobbat här i tjugo år, berättar han medan vi vandrar genom gångarna med lastpallar fulla av chokladkartonger. Benny har stenkoll på volymerna som de kör ut till lyckohjulen och spelmaskinerna varje dag.

– Under 160 öppna dagar på ett år: 458 ton choklad. 28 ton chips. 70 ton sockerkonfektyr.

Handen på hjärtat, hur mycket godis äter han själv under en arbetsvecka? Det är svårare, säger han och skruvar på sig.

– Asch. Jag är väl som de flesta, när man ska dricka en kopp kaffe efter lunchen så...

Om du skulle försöka räkna?

– Jamen, säg 30 godisbitar på en vecka då.

Han pausar.

– Och någon chokladkaka slinker väl ner.

 

Klockan närmar sig tre, molnen har skingrats och medan solstrålarna träffar den pampiga entrén kliver de första besökarna genom grindarna. För många föräldrar är första stoppet den lilla vagn där man kan plocka ett rosa band, skriva sitt telefonnummer och fästa kring barnets handled.

För det kommer bort en och annan liten människa här, det ligger liksom i sakens natur. Tomas Trollregn är områdeschef för delar av barnverksamheten – kaninerna och föreställningarna – och han har tröstat en och annan liten bortkommen genom åren.

– Vissa är förstås otroligt ledsna. Inte minst föräldrarna, har man själv barn kan man ju bara föreställa sig känslan. Men det finns också barn som är rätt nöjda med att vara borttappade och få springa runt i nöjesparken precis som de vill. Och numera har parkvärdarna direktkontakt med varandra, vi har blivit ganska snabba på att sammanföra barnen med föräldrarna.

Det finns några ungar han minns lite särskilt. Som flickan från USA som skulle lämna sin napp till kaninerna när hon var här på Liseberg. Väl på plats blev hon tveksam, stod och velade framför napplådan och ångrade sig till slut.

Men några månader senare kom det ett brev, från USA.
I det låg flickans nappar.

– Det var viktigt för henne att verkligen lämna dem hit. Så vi filmade när vi stoppade ner hennes nappar i lådan och skickade filmen tillbaka till USA.

 

Att ta hand om sina besökare med kärlek är en del i Lisebergs uppdrag. Mer specifikt är syftet med nöjesparken formulerat i ett strategiskt ramverk, bestående av en mission, en vision, en affärsidé och ett antal mål. Där står bland annat att det kommunägda bolaget aldrig agerar kortsiktigt ”eftersom vi vet att vi har Liseberg till låns av kommande generationer” och att Liseberg ska vara en mötesplats för alla stadens invånare.

Det kan vara knivigare än det låter, det där. För samtidigt som nöjesparken ska vara tillgänglig för alla göteborgare, ska den också vara en attraktiv turistmagnet och locka långväga besökare med hisnande åkattraktioner och storslagna upplevelser. 

Sådant är dyrt. Och därmed blir det där med ”för alla göteborgare” en utmaning – ska en barnfamilj göra en heldag på Liseberg kostar det rätt mycket. Katarina Kolb berättar att det är något de ständigt diskuterar.

– Vi är väldigt måna om att vara alla göteborgares park. Därför finns det mycket man kan göra utan att det kostar någonting annat än entrébiljetten. 

En familj som har svårt att få det att gå ihop kan komma till Liseberg, ta med matsäck och äta vid picknickplatserna, åka de barnattraktioner som faktiskt är gratis och uppleva kaninteater, isshower eller gycklarföreställningar som alla ingår i entrébiljetten. För vuxna finns massor av kostnadsfria konserter och annan underhållning. Och så dansen på Polketten, som heller inte kostar något. Resultatet har faktiskt blivit en plats med mångfald där människor i olika åldrar och med olika bakgrund roar sig, sida vid sida.

 

Men vissa saker kostar, förstås. På Spökhotellet Gasten betalar man 60 kronor och får en tjuga rabatt om man har åkpass. I dag öppnar skräckhuset klockan fem och en halvtimme innan öppning sitter en grupp fokuserade gastar framför sminkspeglarna. Det tar ungefär fyrtio minuter att göra sin egen sminkning. 

– Varje gast har sin egen karaktär, med ett specificerat utseende och en karaktärsbeskrivning, berättar Martin Eliasson, en av gastarna som i dag jobbar som operatör. Det innebär att han på olika övervakningskameror kan följa gästernas vandring genom huset. 

– Här är inte så ljudisolerat så vi hör deras skrik genom väggarna också, säger Martin och flinar.

Anpassar ni er efter grupperna – till exempel om några verkar bli extra rädda?

– Nej, nej, vi kör på. No mercy! Fast det är klart, om någon börjar gråta går vi ur karaktären och ser till att de är okej. Om de vill ut, tänder vi en ficklampa och hjälper dem. Och när någon blir så skrämd att de hoppar bakåt och ramlar ihop på golvet, då kollar vi förstås att de inte slagit sig.

Gastarna är färdigsminkade, klockan närmar sig fem och det har blivit dags för ett snabbt möte innan öppning.

– Hej och välkomna till jobbet, börjar Martin och går igenom lite praktiska saker.

– Jo, när ni slänger strumpor i tvätten, tänk då på att inte stoppa i dem som hopskrynklade bollar. Då torkar de inte riktigt.

De nedblodade gastarna nickar, lovar att bli bättre på att vränga sina sockor. 

 

Drygt två timmar efter att parken öppnats håller parkchefen och de olika områdesansvariga ett avstämningsmöte. I dag är det lugnt, hittills inte ens tretusen gäster i parken, och de flesta har ingenting att rapportera. Några fontäner strular, meddelar parkchefen, och försäljningsavdelningen berättar att tolvtusen julbord redan är sålda.

Mötet hålls en trappa upp i huset för gästservice. Hit kommer folk för att få svar på frågor, lämna synpunkter och få hjälp att lösa olika problem. Besökare som har ont i huvudet och behöver en värktablett, som skrubbat ett knä eller tappat bort sina solglasögon, barn som vill mäta sig eller besökare med funktionsvariation som kan få gratis åkpass till sina ledsagare. Gästservice får hantera en hel del ovanliga händelser. Som den förtvivlade damen som kom in och hade tappat sin peruk i Lisebergsbanan, berättar Carolina Wiktorsson som jobbar där.

– Vi letade och letade utan framgång. Men flera månader senare gick vi och krattade löv och där låg den i gräset! Fast då hade jag tyvärr inte kvar hennes nummer.

Och så är det de där våghalsiga gästerna som inte riktigt vet sitt eget bästa. Nästan varje dag under högsäsong är det någon eller några som åker så mycket att de kräks ner sig själva från topp till tå. Då kan de få låna en dusch och få ett rent ombyte kläder.

– Rätt många glömmer bort att äta och dricka och bara åker tills de blir rejält åksjuka. Då får de komma till oss. Vi har en brits där de kan ligga och vila sig och så ger vi dem lite extra stark saft, berättar Carolinas kollega Lena
Johansson.

Det är det där med uppdraget: att finnas till för och ta hand om göteborgarna. Det finns faktiskt många ”stammisar” som kommer till Liseberg nästan varje dag under sommaren. Som mannen som brukar köpa en våffla och sedan bara sitta en stund på en bänk, vila benen lite.

– Vi märker att det är viktigt för många att bara få vara här, träffa lite folk och få en pratstund med oss. Det betyder nog mycket, säger Carolina.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.