Jag har skrivit om föräldrar och lärare som de viktigaste språkvårdarna, alltså de som i första och andra hand formar oss som språkbrukare.
Men vilka ligger på tredje plats? Svaret är inte helt enkelt, men kompisarna ligger nära till hands.
LÄS MER:Världens näst viktigaste språkvårdare
Föräldrarna står för ett vardagligt talspråk. Lärarna presenterar skriftspråket och ett mer formellt talspråk, ett som ligger skriftspråket lite närmare. Kompisarna bistår med ett tuffare och slarvigare språkbruk. Där finns slang, svordomar, modeord och en artikulation som är mindre distinkt än lärarnas.
Det är inte föräldrar eller lärare som får ungdomarna att säga sjukt bra, typ och coolt. Det gör kompisarna. Om barnen säger vart är han trots att föräldrarna säger var är han, är det kompisarna som ligger bakom. Ungdomar förändrar språket. Föräldrar och lärare kan agera bromsklossar, inte med pekpinnar utan just genom sitt sätt att tala.
Om barnen ständigt umgås med jämnåriga och har massor med kompisar (vilket vi önskar), kan nya mönster sätta sig i språkbruket. Om man växer upp på en gård med tre generationer i hushållet, är sannolikheten större att språket förändras långsammare. Så kunde det se ut i det gamla bondesamhället. Nu lever vi i en annan värld.
Till detta kommer mediernas påverkan, men den är alltid indirekt. Någon måste ha rekommenderat en bok, en webbplats, en låt eller ett tv-program för att det ska ha någon effekt.
LÄS MER:Världens viktigaste språkvårdare
Många föräldrar har försökt få barnen att uppskatta storheten i Tage Danielssons text i Karl-Bertil Jonssons julafton. Eventuellt föredrog de ändå Kalle Anka. Föräldrars och lärares möjligheter att presentera vad de anser vara goda språkliga förebilder har blivit besvärligare. Konkurrensen från nätet är tuff. Utbudet är enormt.
Som ett led i språkteknologins utveckling har relationen mellan tal och skrift förändrats. I dag ”pratar” ungdomar med hjälp av skriftspråk. I SMS, chattar och på diverse forum på nätet skickas skriftliga meddelanden fram och tillbaks. Man använder skriftspråk i dialog. Detta nya dialogiska skriftspråk påverkas självklart av talspråket. Man skriver du MÅSTE kolla den filmen, den är bara sååå bra.
Samtidigt finns det en påverkan från skriften på talet. Fler unga än äldre säger jag, är, åck, till i stället för ja, e, å, te. Läsuttal kallas sådana fenomen.
Vad vill jag nu säga med allt detta? Jo, att det är så lätt att ondgöra sig över förändringar i språket och anklaga skolan för dessa. Men språkbruket är kopplat till samhället. Språkbruket följer världens förändring.
Om barnen är försedda med uppkopplade mobiltelefoner och dagligen tillbringar timmar tillsammans med jämnåriga på nätet, så vore det väl sensationellt om detta inte hade språkliga konsekvenser – på gott och ont.
Genom samtal över generationsgränserna har vi ändå en god chans att hålla ihop språkligt.
