Senast skrev jag om föräldrarna som världens viktigaste språkvårdare. Det är de som genom samtal förser barnen med modersmålets grundläggande grammatik. Skolans uppgift blir sedan att se till att barnen lär sig ett fungerande skriftspråk. Men är det alltid så enkelt?
Nej, naturligtvis inte. För det första finns det många barn som har ett annat modersmål än svenska, och för dem är vägen lång till ett svenskt tal- och skriftspråk på modersmålsnivå. Många lyckas, vilket är beundransvärt.
För det andra finns det mängder av barn som växer upp med en dialekt som modersmål. Det kan vara göteborgska, värmländska eller jämtländska, tre dialekter som i stigande grad avviker från standardsvenskan.
Udda konstruktioner
Göteborgska föräldrar har i generationer lärt sina barn att säga detta huset och denna stugan snarare än det här huset och den här stugan. En del lärde sig till och med att säga detta här huset och denna här stugan.
Barnen lärde sig också att säga har sprunget eller har sprönget i stället för har sprungit. Och en del tillägnade sig verbböjningar som skriva–skrev–skrevet, slita–slet–sletet, riva–rev–revet (vokalmönster i–e–e) i stället för standardsvenskt skriva–skrev–skrivit (vokalmönster: i–e–i).
Exemplen kan mångfaldigas.
Har de här barnen tillägnat sig en felaktig grammatik? Nej, de talar grammatiskt korrekt göteborgska. Däremot talar de inkorrekt enligt den standardsvenska grammatiken.
Kruxet är förstås att även dialekttalande barn ska lära sig att skriva standardsvenska.
Kan bli krångligt
Ju längre bort från standardspråket ens dialekt ligger desto krångligare blir det. En jämtländsk dam vittnade om hur svårt det kunde vara. Speciellt konstigt tyckte hon det var att vart, som i hon vart rädd, skulle stavas b-l-e-v.
Sådana här exempel, där den dialektala grammatiken säger ett och den standardsvenska ett annat, kallas för normkonflikter. Stavningen har sprunget kan alltså utifrån standardsvensk synvinkel ses som ett normkonfliktfel.
Den som vuxit upp med en svensk dialekt blir under skoltiden på sätt vis tvåspråkig i sitt eget språk. Man lär sig att växla mellan dialekt och standardsvenska, att växla mellan hemmets språk och skolans språk.
Om nu föräldrarna är världens viktigaste språkvårdare, så är lärarna de näst viktigaste. Och det är viktigt att de har insikt i de språkliga normkonflikterna.
Om nu föräldrarna är världens viktigaste språkvårdare, så är lärarna de näst viktigaste. Och det är viktigt att de har insikt i de språkliga normkonflikterna.
Att det här huset men inte detta huset anses vara korrekt svenska beror på diverse historiska tillfälligheter som att Stockholm blev landets huvudstad. Om Skara på medeltiden blivit Sveriges huvudstad, hade standardsvenskan varit delvis annorlunda – lite mer som språket på schlätta.
