Inte mindre än 28 partier ställde upp. Av allt att döma blev – inte oväntat – högerliberala Folkpartiet, lett av premiärminister Mark Rutte, störst.. Det fick 31 mandat, enligt de första undersökningarna när vallokalerna stängdes klockan 21 på onsdagskvällen.
Därmed väntas Rutte sitta kvar om han - i god nederländsk tradition – kan samla en koalition – dock utan Frihetspartiet, som är paria för de flesta andra i det nederländska parlamentet. Ungefär som Sverigedemokraterna i riksdagen.
Det nederlänska euroskeptiska och främlingsfientliga partiet gick framåt, om än inte lika mycket som väntat, och fick 19 mandat, enligt de första mätningarna.
Dess kontroversielle ledare Geert Wilders sa till reportrar utanför en vallokal medan röstningen ännu pågick:
– Även om vi inte vinner har våra kärnfrågor hamnat högt upp på den politiska agendan. Under kampanjen har vårt inflytande växt för varje dag, vilken är en fantastisk bedrift.
Han sa även: ”Anden är ur flaskan.”
Kan gynna populismen
Resultatet och uppmärksamheten kring Wilders – enligt många överdriven - kan utan tvekan gynna populismen.
Två megahändelser tillskrivs detta vida och numera väl använda begrepp:
Ett: Storbritanniens beslut att lämna EU, brexit. En lång och svår skilsmässa inleds formellt senare i månaden och väntas pågå i två år. Folkomröstningen drevs fram av Storbritanniens euroskeptiska självständighetsparti, förkortat UKIP, och dess dåvarande ledare Nigel Farage.
Två: Donald Trumps skrällseger i det amerikanska presidentvalet (Farage var för övrigt snabb att gratulera Trump på plats i USA).
– Så är det i land efter land. Populisterna är färgstarka, det är någonting som fortfarande upplevs som nytt, konstaterar Andreas Johansson Heinö från tankesmedjan Timbro i P1-Morgon.
I södra och centrala Europa har vi och dom-partier vuxit fram och stärkts. Men även i Norden. Sverigedemokraterna kan bli näst största parti i nästa års riksdagsval.
Många har ställt samma fråga i olika sammanhang: Om populismen är ett hot mot det Europa som ett fördrag i Rom lade grunden till för 60 år sedan: öppet, tolerant och i nära samarbete. Det EU de flesta av oss svenskar vuxit upp i och känner.
Så var det i varje fall fram till flyktingkrisen 2015 och terroristdåden i Frankrike. Med kaos och terroristjakt följde undantagstillstånd, stängda gränser, identitetskontroller och skärpta lagar och regelverk.
Friheten att röra sig är fortfarande inskränkt på obestämd tid. Dörren till Europa har slutits, och EU genomlever – under starkt inre och yttre tryck - en existentiell kris. Sammanhållningen, traditionella lojaliteter och värden är under hot.
Frihetspartiet i Nederländerna skulle inte ens som största parti kunna regera ensamt. Med stor sannolikhet kommer det inte heller att ingå i en koalitionsregering. Ändå har, som Geert Wilders påpekar, hans kärnfrågor hamnat högt på agendan.
Det vill säga: en exkluderande nationalism, motstånd mot etablissemanget och invandring – i Wilders fall särskilt mot muslimer och Koranen.
Nästa populist som kan underblåsa de här stämningarna ytterligare är högerextrema Marine Le Pen i det franska presidentvalet nästa månad och med en väntad avgörande andra omgång i maj.
I Tyskland i höst utmanas kristdemokraten Angela Merkel av bland andra nationalkonservativa Frauke Petry i Alternativ för Tyskland, som vill ha mindre makt åt EU och en tuffare linje mot ”väldfärdsflyktingar”.
2017 kan bli ett ödesår för Europa – och populismen.
ANALYS: JAN HÖGLUND.
